All lokalhistoria är ett stycke världshistoria

Min pappa flydde som sextonåring till Sverige i en liten överlastad båt från svenskön Ormsö i Estland, mitt under brinnande världskrig. Båten låg så djupt att man under överfarten fick spika ett extra varv bord kring relingen. Eftersom det var halv storm och vågorna slog in, så täcktes båten också med en presenning ute till havs. Efter ett och ett halvt dygn nåddes Stockholms skärgård, och vid midnatt tog man sig i land på Tistronskär nära Nämdö. Vänliga människor lät sällskapet – kvinnor, män och barn – inalles tio personer, övernatta i ett båthus och bjöd dem morgonen efter på hemlagad fisksoppa i solsken.

Sedan kom kustbevakningen, Ormsöborna avlusades i Sandhamn, hamnade i flyktingläger i Stockholm och slussades sedan ut till arbete på landsbygden. Större flykttransporter följde från Estland, och snart hade nittio procent av estlandssvenskarna lämnat sin hembygd. Kvar fanns bara enstaka gamlingar som vägrat ge upp sina hem, och i hagar och i skogen strövade övergiven boskap. Sorgsna pojkar, som tvångsrekryterats till Stalins och Hitlers arméer eller överlevt sibiriska arbetsläger, återvände så småningom hem till övergivna bygder, utan möjlighet att fortsätta till Sverige. Så försvann estlandssvenskarna.

Pappa berättade inte mycket om sin flykt och barndom, han levde i nuet och såg framåt. Men jag lyssnade till min farfars systrars historier om livet på Ormsö, om nazisters och stalinisters brutalitet, om fiske och jordbruk, om tsartiden och blöjbyten, om hur månen fick sina fläckar och om bästa sättet att döda en huggorm. Ormsö var en sagoö, gömd bakom järnridån. Men med tiden kom jag att undra: hur hamnade svenskarna där från början?

För några år sedan började jag på allvar intressera mig för hur den svenska bosättningen uppkommit i Estland. Meningarna har varit delade, förslagen om när svenskarna anlände har sträckt sig över mer än tusen år. Frågan om varifrån har också besvarats väldigt brett, där mer än hundra mil kust från Östsverige till Nyland pekats ut. I min forskning har jag haft en enastående tur, och nu  – jag vet att det här låter smått absurt –  verkar det möjligt att besvara frågan om tidpunkten på ett par veckor när, och ursprunget  med någon centimeters noggrannhet!

I min bok Biskopen och korståget 1206 berättar jag om hur det blev möjligt genom att leta reda på hittills försummade skriftliga källor, och dessutom de svenska kolonisternas övergivna byar i Sverige.  Det här har i sin tur gjort det möjligt att få en helt ny bild av Sverige och Östersjön under Sverker den yngres tid, där enskilda personer träder fram som verkliga människor, både bondkvinnor, bönder och barn, deras religiösa tro och vardagsarbetet på åkern och på havet. Vi kan besöka kolonisternas övervuxna ursprungshem i skogarna på Öland. Husgrunderna ligger kvar och det är möjligt att stiga in i rum som övergavs för mer än åttahundra år sedan. Det är en fantastisk känsla. Lika fantastiskt är det att det är möjligt att förstå enskilda makthavares handlingar och tankar, vilken ideologi som drev dem och hur de praktiskt gick till väga när hundratals bönder skulle flyttas över Östersjön och bosätta sig vid Estlands kuster.

Lunds ärkebiskop Andreas Sunesson, kung Sverker, jarlarna Jon och Birger Brosa, öselska hövdingar och historiens främste påve Innocentius III får skarpare konturer. Tidens syn på sexualitet, våld och religion blir tydlig.  Av bara farten får vi också en förklaring på den öländska Eketorpsborgens medeltida användning och märkliga försvinnande vid tiden för kung Sverkers son Johans korståg. Det estlandssvenska kolonisationsprojektet var en del av tidens korstågsvurm, där svenskar, danskar, tyskar, fransmän och italienare alla engagerade sig i Baltikums erövring och kristnande.  Åren 1196 till 1220 framstår som en mycket säregen och internationell epok i Nordens historia, och för mig har det varit ett enastående äventyr att delta i utforskningen av den.

Nu är mina gamla farfastrar döda sedan länge, men vore det inte för alla deras historier hade jag nog aldrig lockats att dyka ner i vad som tycktes vara en perifer historisk detalj i Europas utkant. Men historien om Ormsös bebyggande visade sig ha förgreningar över hela kontinenten, till Paris, Rom och ner i den bibliska historien kring Röda havet. Så är det nog alltid – all lokalhistoria är ett stycke världshistoria.

Jonathan Lindström

författare till Biskopen och korståget 1206