I Sveriges historia finner vi människor av kött och blod

Hans namn var Ivar Axelsson, och han dyker upp i alla någorlunda goda skildringar av svenskt 1400-tal. Herr Ivar var en skånsk godsherre som förde ett privat krig mot danske kungen, tidvis var en av Sveriges mäktigaste män, gifte sig med en prinsessa och i praktiken styrde Gotland som självständig furste med egen flotta. I en standardhistorik kan man läsa allt möjligt om Ivar Axelssons intriger under de decennier då han stod på toppen av sin makt.

Men vad vet vi om Ivar Axelsson själv? Personen, omgivningen, vardagen? Sådant letar man förgäves efter i gamla böcker om nordisk historia – detta trots att kunskapen är påfallande lättillgänglig. De räkenskaper som fördes mellan 1485 och 1487 på Visborgs slott, herr Ivars residens på Gotland, är nämligen bevarade. Herr Ivars skrivare Laurens noterade de löpande utgifterna dag för dag.

Av räkenskaperna framgår att det dracks mycket öl i herr Ivars omkrets. Framför allt köpte man öl från Gotland, eftersom det var billigast, men därtill kom en omfattande import från de preussiska städerna söder om Östersjön, stundom även från tyska Einbeck. Den omfattande importen är desto mer anmärkningsvärd som det av Laurens notiser också framgår att det bryggdes stora mängder öl på Visborgs slott. Inköp av humle bokfördes noga.

En annan stor utgiftspost på Visborg var salt, både från gruvorna utanför nordtyska Lüneburg och franskt salt från Biscayabukten. Därtill kom inköp av kläder och textilier från Flandern, Brabant, Tyskland och till och med Italien. Till de exklusivaste och dyraste inköpen hörde kryddor. Herr Ivar ville ha saffran, ingefära, peppar, mandel, pepparkummin och ibland även läckerheter som fikon och russin, importvaror som forslats över långa sträckor och som därför betingade höga prissummor. Ett halvt skålpund saffran (cirka 210 gram) kostade nästan lika mycket som en oxe. Konsumtionen var särskilt stor vid jultiden.

Genom att studera räkenskaperna får vi även en god bild av kosthållet. Slottsfolket åt kopiösa mängder färsk fisk. Varje vecka förekommer notiser om inköp av fisk, i synnerhet sill, som levererades av Hans Föglare. Man använde sig både av lokala gutniska fiskare och av import från Estland. Av notiserna framgår också att herr Ivar och hans folk åt ål, stör, säl och till och med tumlare. Köttkonsumtionen är betydligt mindre framträdande.

Särskilt frapperande är de stora kolinköpen från gotländska leverantörer. Det krävdes väldiga mängder kol för att värma upp Visborgs kalla salar och kammare under höst, vinter och vår. Omkring hundra gotländska bönder nämns i räkenskaperna, både med person- och gårdsnamn. Mellan den 9 maj 1485 och den 13 maj 1486 bokfördes betalningen av 1 663 tunnor kol.

Ivar Axelsson gjorde också utlägg för fromma ändamål. Visbys kyrkor och kloster fick gåvor på helgonens festdagar. Fattiga fick allmosor, franciskankonventet ett orgelverk. Dessutom skickades pilgrimer till heliga orter på kontinenten, försedda med rejäla reskassor, eftersom herr Ivar inte hade tid att genomföra pilgrimsfärderna själv.

I räkenskaperna framgår dessutom exakt hur många människor som vistades på slottet. Sammanlagt avlönade herr Ivar omkring 200 personer under sommarhalvåret och färre än hundra vintertid. I sommarlönelistan för år 1485 är 193 personer upptagna, i vinterlistan 78: knektar, hantverkare, skeppare och kökspersonal. Den lilla krigarskaran var en främlingslegion med stridsmän från halva Europa – jutar, skåningar, tyskar, holländare, schweizare, estländare, dalkarlar och finnar. Visborg utgjorde en liten värld, men den var i allra högsta grad internationell.

En annan intressant iakttagelse är att Ivar Axelsson sällan hade kontanter till hands – eller rättare sagt, han såg till att alltid sakna pengar när det fanns risk att han skulle behöva använda dem. När han gjorde utlägg var det i regel mot kredit. Den 16 september 1485 spelade han bräde med Arvid Trolle och tvingades låna en halv mark. Det var likadant när han gick ut i Visby för att dricka öl på krogen – någon i slottsherrens följe fick plocka fram pengar eftersom han själv inte brukade bära med sig sådant.

Exemplen kan mångfaldigas. De är inte svårfunna, tvärtom. Det svåra är att våga ställa de frågor som gör att den här typen av information lockas fram ur källorna. Hur mycket rikare, brokigare och mer levande blir inte Ivar Axelsson om man framför sig ser den öldrickande, fiskätande, salt- och textilimporterande slottsherren, som huttrar i sitt kalla gotländska slott och nogsamt undviker utgifter som andra kan betala i hans ställe, allt medan han månar som livet hinsides genom fromma donationer, än om vi nöjer oss med kalla fakta om hans politiska betydelse?

Sveriges historia låter vi personer som Ivar Axelsson träda fram på just detta vis, inte bara som politiska aktörer utan som människor av kött och blod. Ty vår historia är oändligt mycket mer än de plikttrogna redovisningar av kungar, krig och årtal som förr höll krönikorna och läroböckerna i ett järngrepp. Det är en historia om människor och deras erfarenheter, om ekonomi, kultur och vardagsliv – och historien kan bli hur fascinerande som helst om vi blott unnar oss att ta del av denna helhet.

DICK HARRISON
professor i historia samt huvudredaktör för åttabandsverket Sveriges historia