»JAG HADE ROLIGT MEST HELA TIDEN« – Elisabeth Mansén om att skriva Sveriges historia

Sveriges historia 2013-04-08

Det står så oändligt mycket nytt i dessa volymer!

De globala perspektiven är nya. Vi ser Sveriges plats i ett större mönster, i Europa och världen. Vi skildrar hur folk utifrån uppfattar oss, liksom hur mycket som kommit från andra länder – människor, varor och idéer. Det finns dessutom intressant ny forskning om Sveriges kolonier och vår del i slavhandeln.

Vi är noga med det självklara att Sverige inte varit sig likt rent geografiskt – ibland fyrkantigt, ibland runt och ibland avlångt.

Klimatet tar vi också upp i samtliga band och ger en mer samlad bild av än tidigare.

Strängt taget är väl det mesta nytt för de flesta – det finns ytterst få personer som har hela Sveriges historia från istiden till idag inprogrammerad i hjärnvindlingarna.

Och så är det syntesen – de stora linjerna tecknade av författare som ägnat mycket tid åt att skaffa sig överblick över sin epok. Det går verkligen inte att plocka ihop dessa volymer från Wikipedia eller Nationalencyklopedin på en eftermiddag.

Man försöker ju anknyta till samtiden – och det gör att all historieskrivning förändras.

Men det är lättast för mig att tala om vad som är speciellt i min volym, band 5, om tiden 1721–1830.

Bredden är kanske det mest speciella. Jag gick verkligen runt och frågade folk vad de ville veta om 1700-talet – och det var mycket mer än vad jag tänkt på – mycket var kulturhistoria, trevliga saker som resor, mode, mat och trädgårdsodling, men också obehagliga saker som dueller och dödsstraff.

Framför allt handlade det om vardagslivet, hur vanliga människor levde och tänkte, vad de retade sig på och vad de drömde om, hur deras hem såg ut, vilka namn de gav sina barn, vilket förhållande de hade till djur och natur, vilka förändringar i samhället de önskade sig.

Det står också mer om olika slags människor – om barn och gamla, om fångar och sinnessjuka – människor och grupper i samhället som inte har så mycket makt ­ ­– varken ekonomiskt eller politiskt – men som ändå har mycket att säga om sin tid.

Jag har valt en person för varje kapitel i min bok och skriver lite mer om honom eller henne, ofta byggt på brev och dagböcker eller någon nyskriven biografi. Det ger en helt annan förståelse och närhet till en förgången tid.

Det finns ju också mycket ny forskning om förhållanden mellan könen – jag har t.ex. skrivit om kvinnor som klär ut sig till män för att gå till sjöss, och om män som klär ut sig till kvinnor för att bli bättre tjuvar.

Det krävde rätt mycket detektivarbete att hitta allt detta. (Men nu visar det sig onekligen ha varit värt besväret att söka sig till en 50 år gammal avhandling för att få reda på att en man på 1780-talet propagerade för att man borde äta hästkött!)

Naturligtvis speglar skildringen till viss del mina egna intressen.

Jag är djupt fascinerad av sinnenas historia – och därför har jag försökt att vara så konkret som möjligt när det gäller dofter och smaker, ljudbilder och synintryck, till och med hur verktyg känns i handflatan och hur sidentyger möter fingertopparna.

Det handlar mycket om uppmärksamhet – om blick för detaljers betydelse och för tingens materialitet.

Dessutom är jag idéhistoriker – så för mig är idéerna bakom det som sker minst lika viktiga som praktiken och politiken. Det gör att jag helst inte vill stanna vid att försöka fastställa hur saker och ting förhållersig – även om det naturligtvis är viktigt – utan alltid vill gå vidare och fråga vad det betydde för de människor som levde då. Idéerna och tidsandan slår ju igenom överallt och tar sig olika uttryck inom skilda samhällsgrupper – tankar och föreställningar sprider sig inte bara uppifrån och ner, utan också nerifrån och upp – liksom lateralt – såväl socialt som geografiskt.

Jag har försökt skriva om 1700-talet så som vi ser på vår egen samtid – i all sin mångtydighet. Det gör tyvärr allt mycket svårare eftersom det leder till att flera perspektiv och flera bilder existerar samtidigt. Men att presentera olika tolkningar gör också historien mer spännande – och otroligt mycket mer levande.

Det är också ett sätt att låta vår egen tid spela med – den osäkerhet som vi tillåter oss att ha när vi ska förstå vår egen samtid – på samma sätt som människor gjorde då.

Vilken del var det allra roligast att skriva om? Det är en fråga jag ofta får.

Jag tror faktiskt att det var inledningen – då allt var nytt och jag precis hade börjat förstå vilket enormt projekt jag gett mig in i. Men i efterhand tycker jag att jag hade roligt mest hela tiden. Det var roligt att skriva om det jag vet mycket om, men också om det som var nytt för mig. Att leta fram nya fina bilder på arkiv och museer var också en lycka!

Så ett tips för den som inte har så mycket tid just nu – läs inledningen och avslutningen – det blir inte mycket mer än 10 sidor – och så titta på bilderna. Det kan vara nog för att fångas av 1700-talet!

© Elisabeth Mansén