Kristina Ekero Eriksson har läst SVANKUNGEN – Ludvig II av Bayern

I ouvertyren till Wagners opera Lohengrin ljuder en ton, så ren och vacker. Det är en symbol för Graalen och riddaren Lohengrin, den ädla människa som får vakta ett sådant heligt föremål. I en båt dragen av svanar dyker hjälten upp i första akten.

Vid samma tid som operan uruppfördes i mitten av 1800-talet drömde sig en liten prins, vid namn Ludvig, bort till sagans värld. Det bayerska slott som var hans hem hette Hohenschwangau – ”Svanlandet på höjden” och dess väggar var prydda med bilder av Lohengrin och hans far, Graalkungen Parsifal.

Blommor som plockades ställdes i vaser utformade till svanar och i den närbelägna sjön Schwansee, guppade stora vita fåglar på vågorna. När Ludvig tänkte på svanriddaren fick hans själ vingar, Lohengrin blev hans andra jag.

Tolv år gammal, 1858, fick prinsen höra översvallande ord från sin guvernant, som varit och lyssnat på Richard Wagners opera Lohengrin. Från den dagen drömde han om att själv få ta del av dramat. Tre år skulle han få vänta och till dess slukade Ludvig allt som kom från den store kompositörens hand, både teoretiska skrifter och musik. Operornas libretton lärde han sig utantill.

När han så äntligen satt i publiken och fick möta sin svanriddare för första gången, rann tårarna nedför hans femtonåriga kinder.

Wagner hade förmåga att sätta toner till mytologin så att lyssnaren kunde ”känna berättelsen i djupet av sin själ”, som författaren Christopher McIntosh utrycker det i sin fängslande biografi Svankungen – Ludvig II av Bayern.

Så fort Ludvig blivit kung, 18 år gammal, tog han Wagner under sina vingars beskydd. Dagen efter deras första möte 1864 skrev han ett brev till sin idol där han erbjöd sig att ”för alltid befria dig från vardagens bekymmer så att du kan får den frid du sökt, så att ditt geni kan få fritt spelrum att praktisera din glädjefyllda konst”. Wagners skulder (och de var inte små) blev betalda och kompositören försågs med tjock plånbok.

Utan Ludvig II generositet hade Tristan och Isolde aldrig haft premiär, inga mästersångare hade hörts i Nürnberg och några horder med operaälskare hade inte vallfärdat till Bayreuth.

Men historien har en baksida.

Ludvig har gått till eftervärlden som ”den galne kung Ludvig” – och det är möjligt att det var psykisk ohälsa som låg bakom det närmast besatta intresset för Lohengrin och Wagner (som han betraktade som en gud). Men denna galenskap – om det nu var frågan om det – ledde ändå till något gott. Åtminstone i början.

McIntosh biografi Svankungen ger en nyanserad inblick i Ludvig II liv, både privat och i hans roll som Bayerns härskare, i en tid av tysk splittring – och enande. Vänskapen med Wagner ges stort utrymme, men inte på bekostnad av andra viktiga möten och händelser i kungens liv. Vi får följa ett sorgligt, märkligt och framför allt skrämmande öde – slutet av historien är så kuslig att nackhåren reser sig. För det visar sig att Ludvig II svanesång blir allt annat än vacker, inte alls som något taget ur Lohengrin …

Kristina Ekero Eriksson

författare till bl.a. Årstafruns dolda dagböcker samt, tillsammans med Dick Harrison, Vikingaliv(huvudbok i Clio år 2009)