Min avsikt var att skriva en nyskapande och omskakande forntidshistoria

Det första bandet av Sveriges historia borde inte ha skrivits. Hur kungariket Sverige växte fram ur lokal hövdinga- och småkungamakt är beskrivet i det andra bandet. Sveriges historia kunde med hygglig marginal ha börjat med 900-talet. På 1200-talet fanns ett rimligt konsoliderat kungarike, som sedan kan följas fram till i dag. Kungamakten härskar dock numera mest i veckopressen.

Traditionen är stark inom historievetenskapen. När de första flerbandsverken med titlar i stil med Sveriges historia började utkomma under andra halvan av 1800-talet var det självklart, att det första bandet skulle inledas med stenåldern långt bak i forntiden. Därefter följde avsnitt om bronsåldern och järnåldern. Tydligen ska det fortfarande vara så.

En- eller två-, trebandsverk med titlar i stil med Sveriges forntid och Sveriges arkeologi brukar också vara indelade i tre huvudavsnitt i enlighet med treperiodsystemet, efter en inledning om mera arkeologiska metoder och mindre arkeologiskt tänkande och tolkande. Också den traditionen har sällan brutits. Jag ville göra det i högsta grad

Jag ville också låta bli att skriva om Gotland. Det är ju trots allt en ganska liten ö långt ut i havet. Med den föresatsen misslyckades jag grundligt. Ett dilemma vid insamlingen av idéer att fylla boksidorna med var, om jag skulle skriva lika mycket om alla delar av Sverige eller om jag skulle skriva mest om de landskap, där det faktiskt fanns modern, informationsrik och intressant arkeologi att skriva om. Min kompromiss innebär, att det är mycket skånsk och uppländsk arkeologi i boken, men också att alla landskap går att hitta åtminstone någon gång – till och med Dalsland. Att Norrland inte skulle få särskilda appendixkapitel som i Mårten Stenbergers Det forntida Sverige (1964) eller Göran Burenhults Länkar till vår forntid … (1988) hade författarna ålagts av Norstedts redaktion och det vetenskapliga rådet. Norrland skulle integreras. Det lyckades jag hjälpligt med, utom då jag skrev om företeelser som bara är knutna till norra delen av landet, till exempel i kapitlet om bytesnätverk och World Systems Theory.

Min avsikt var att skriva en nyskapande och omskakande forntidshistoria. Viktigt blev, att läsarna inte skulle känna igen sig och tänka och associera i invanda banor under läsningen. Bort med stenåldern, bronsålder och järnåldern – den arkeologiska metodutvecklingen med avseende på datering och kronologi tillåter den saken i dag. De flesta anmälare och recensenter har accepterat och emellanåt till och med välkomnat detta påhitt. Ett undantag var Svenska Dagbladets recensent, som saknade igenkännandet i min text. Emellertid hade han i inledningen av sin recension indignerat skrivit, om hur han som skolpojke i Norrland hade påtvingats läroböcker om växter och djur, människor och historia, i södra delen av landet. En ytterligare motivering för mig att avbörda mig treperiodsystemet var just att det är föga meningsfullt att tillämpa i större delen av Norrland.

Recensioner kan vara roliga. Det var dock inte roligt, när Fornvännens recensent bannade mig för min framställning av genus i de forntida samhällena. Ett försiktigt spörjande visade, att hon menade att jag inte hade framhållit kvinnliga statuspositioner tillräckligt väl, och det kan kanske vara sant med avseende på guldgraven i Tuna i Badelunda eller Östhögen i Gamla Uppsala, som recensenten i Dagens Nyheter framhöll som en försummelse i min text. Mitt genusperspektiv består av barn och gamlingar, kvinnor och män, handikappade, trälinnor och trälar, samer, kannibaler och många andra slags människor. Däremot menar jag, att kvinnor har varit underordnade i praktiskt taget alla forntida samhällen och de flesta andra också för den delen, inklusive i någon mån vårt eget. Jag ägnade mig inte åt någon politisk feminism vid skrivandet.

Föremålen regerar arkeologin och forntiden. En klok väninna framhöll gång på gång för mig: ”Stig, du måste skriva om fenomen, inte föremål, fenomen inte föremål!” Det gjorde jag nog, fast en recensent på det frispråkiga nätet skällde på alla mina ben och stolphål. Föremålen finns i riklig utsträckning på de i och för sig relativt få bilderna. Som recensenten i Axess påpekade, blev urvalet tämligen konventionellt och föga överraskande, närmast banalt. En yster häst i snö och en gubbe ur den australiska drömvärlden må vara undantag. Borren som tittar ut ur Citytunneln under Malmö är också en talande illustration av varför det bedrivs fältarkeologi.

Kartorna över Östersjöns utveckling var en besvärlig diskussion. Norstedts redaktör och bildredaktören kunde så mycket arkeologi, att de visste att en sådan kartserie måste vara med i varje bok om Sveriges forntid, men de kunde inte så mycket arkeologi att de vågade frigöra sig från traditionens förebilder. Jag såg framför mig, hur läsarna skulle nicka igenkännande på de första sidorna och sedan inte läsa min bok utan en traditionell arkeologibok. Räddningen blev, att redaktionen och det vetenskapliga rådet hade ålagt författare att skriva om klimat. Det var det ju ingen som ville. Jag skrev pliktskyldigast, att det hade varit istid, varit varmt på stenåldern och regnigt i början av järnåldern, utan entusiasm för jag tror inte att klimatet har styrt forntida händelseförlopp på något intressant vis. Redaktionen kom på att engagera en klimathistoriker för att skriva ett kapitel om klimatet under den aktuella tiden i varje band. Räddningen skådades! Dit kunde kartserien över Östersjöns utveckling skyfflas, och förhoppningsvis har den inte gjort någon skada där.

Då folk frågar mig, hur lång tid det tog att skriva första bandet av Norstedts Sveriges historia, så svarar jag att efter förtio års förberedelser, så tog det mindre än ett år. Det blev som det blev: min läsebok om forntida människor inom det nuvarande Sveriges yta med det av Norstedts redaktion fastställda omfånget; alla andra band blev för långa.

Stig Welinder

Avdelningen för humaniora, Mittuniversitetet, Härnösand

författare till Norstedts Sveriges historia 13000 f.Kr.–600 e.Kr. (Stockholm 2009)