PER WIRTÉN OM SIN BOK: HERBERT TINGSTENS SISTA DAGAR

Herbert Tingsten avled 1973 med trasig lever. Han hade helt enkelt njutit av alldeles för många dry martini. Efter sin död förvandlades minnet av honom till en förenklad kliché: en trind man med pipig röst som alltid var arg och ville att Sverige skulle ha egna atombomber. En man helst borde glömma.

Tingsten är mest känd som Dagens Nyheters chefredaktör från 1946 fram till sista december 1959. Han var samhällsdebattens liberala demonregissör. Ingen kunde förhålla sig neutral. Man var antingen för eller mot honom. Hans år på tidningen präglades av det kalla kriget och under den farliga våren 1948 — när Europa delades på allvar mellan öst och väst — argumenterade han envist för att Sverige borde gå med i den planerade Atlantpakten, senare Nato. Men han var också så enormt mycket mer än en envis antikommunist.

Jag har inga egna minnen av honom. Att jag de senaste tre åren rest genom Tingstens riken är från början en slump. För drygt tio år sedan köpte jag en av hans sena essäböcker i ett antikvariat mitt i norra Blekinges steniga skogar. Jag blev fascinerad. Först inte av hans politiska idéer och ståndpunkter, utan av människan. Jag började köpa fler och fler av hans böcker. Han blev som en magnet jag drogs till.

Det jag fann var en man som inte bara befann sig i ett slags krig med sin samtid, utan också med sig själv: dödsskräcken, äcklet inför den egna manliga kroppen, arrogansen, självupptagenheten. I dag hade han helt säkert fått en diagnos av någon bekymrad psykiatriker.

I hans böcker fann jag också en intellektuell som skrev med samma tilltal som deckarförfattaren Raymond Chandler förordat: ”med förfärande uppriktighet”.

Naturligtvis började jag också upptäcka Tingstens politiska hållning. Ofta motsägelsefull och med skarpa kast mellan socialism och liberalism. Men där fanns också en hållning som gjorde honom begriplig och sammanhängande. Det var kulturradikalismen. Den gör honom fortfarande aktuell.

Han levde genom det så kallade farliga 1900-talet. Han tvingades ta ställning till en rad hot mot demokratin: fascismen, ultranationalismen, kommunismen och rasismen. Hans genombrott som intellektuell var en bok om den italienska fascismen han skrev i Rom 1929. Den är fortfarande värd att läsa — ja, den kastar faktiskt ljus över 2010-talets nya högerextremister. Under 1930-talet var han uttalad antifascist och aktiv socialdemokrat som umgicks i Stockholms radikala borgerliga kretsar. Hans tal för Stockholms studenter hösten 1940 var elektrifierande i sitt polemiska ställningstagande mot nazismen, i en tid när många börjat ställa in sig på en tysk framtid. Jag ryser när jag läser det.

Det finns klara samband mellan hur han argumenterade mot fascismen och sedan mot kommunismen. Det var den politiska demokratin och människors frihet som skulle försvaras.

Efter kriget blev han liberal och chefredaktör för Dagens nyheter. Under några år en skarp antisocialist som öste bitande sarkasmer över olika socialdemokrater. Men han blev aldrig konservativ. Kulturradikalismen var kvar, orubbad. Han skrev lika genomtänkta angrepp mot rasism och apartheid som mot röd terror i Sovjet och Östeuropa. Han förutsatte välfärdspolitik och ökad jämlikhet. Idén om fria marknader betraktade han som ”det kaos [ … ] vi inte kan tåla”. Hans liberalism var av ett slag som inte längre verkar finnas.

Många av hans ledare sprakar fortfarande av energi. Hans motto blev legendariskt: när jag är övertygad till 51 procent, skriver jag för hundra procent.

1958 hamnade han i en uppslitande konflikt med Dagens nyheters ägare, familjen Bonnier, efter att han valt socialdemokratins sida i den stora ATP-striden om framtidens pensionssystem. Han blev i praktiken uppsagd, för illojalitet mot folkpartiet, och gick i ett slags självvald exil i Sydfrankrike. Han rörde sig återigen, i vissa avseenden, vänsterut i politiken; fortfarande kulturradikal.

Det som förvånade mig mest var hur aktuell hans röst kändes. Den bröt fram genom decennierna och landade i Europa 2013 med med märklig kraft. Han har oväntat hjälpt mig att bättre förstå vår samtid. Hans fientlighet mot konservatismen, och hans blick för hur den hänger samman med rasism och nationalistisk mytbildning har akut betydelse för dagens politiska läge. Han påminner också om ett liberalt försvar för ”blandekonomi” (ett nästan glömt begrepp), jämlikhet och nolltolerans mot arbetslöshet. Välfärdspolitik och social utjämning var en försvarsvall mot den antidemokratiska högern

I ett tal den dramatiska våren 1948, några månader efter Pragkuppen, formulerade han en utmaning som fortfarande gäller: ”Vi är ensamma och ansvaret är vårt”. Det är genom att ta ställning vi förvandlar oss från att vara människa till att bli mänsklig.

Per Wirtén