Frojdelekar_Omslag_

Fröjdelekar

Glädje, lust och nöjen under svensk stormakstid

249 kr

  • Författare: Annika Sandén
  • Artikelnummer: 19355
  • Inbunden 424 sidor, ill i sv/v, Atlantis

Vi har låtsats, skrattat, dansat och firat

Leken gör oss till människor

Svensk stormaktstid präglades av missväxt och långa krig. Och även om ­striderna oftast ägde rum utanför rikets gränser, tycktes krigen ständigt pågå och vardagen präglas av elände. Periodens huvudboksförfattare Annika Sandén är fil. dr i historia och mottagare av Stora Historiepriset 2019. Hennes ­tidigare böcker Missdådare och Bödlar har delvis bekräftat denna mörka bild av 1600-talet, då hennes källmaterial till stor del bestått av rättegångs­protokoll. Men i sin nya bok Fröjdelekar – Glädje, lust och nöjen under svensk stormaktstid närmar hon sig källorna med andra ­frågor och finner i proto­kollen ­beskrivningar – om än indirekta – av nöjen och lekar.

Det blir tydligt att människan alltid har sett till att roa sig, även i tider av oro. Även om barn förr tidigt fick hjälpa till hemma och utföra olika ­sysslor, som att valla boskap och passa småsyskon, lekte de vid sidan om. De ­härma­­de ­vuxenvärlden och iscensatte nattvard, bröllop och avrättning (!) i leken. Ungdomen ville träffas och såg till att det spelades upp till dans. Människor i alla åldrar firade både kyrkliga högtider och gladdes åt jordbruks­årets många kalas.

Annika Sandéns utmärkta bok får oss att se på stormaktstiden med en ny blick.

*

Det är påsk år 2020 och jag befinner mig i karantän då familjen drabbats av det coronavirus som härjar i världen när jag läser Annika Sandéns Fröjdelekar – Glädje, lust och nöjen under svensk stormaktstid. Religiösa högtider och farsoter – ibland känns 1600-talet inte långt borta! Detta är nu också en av bokens bärande tankar: åtskilligt förenar livet nu och då.

Många böcker har skrivits om svensk stormaktstid. Det var en dramatisk period, präglad av många och stora krig och av ett bistert klimat kallat »lilla istiden«, likaså den lutherska ortodoxins tidevarv och häxprocessernas tid. Sandén har hittat en ny vinkel på denna epok, långt ifrån det dramatiska men inte desto mindre fruktbar och fascinerande.

Liksom i sina tidigare böcker Missdådare och Bödlar tar hon oss med till stormaktstidens vardag, till det strävsamma livet och människorna i byarna, men där hon tidigare utgått från livets mörkare sidor tar hon här avstamp i dess motsats: i festen, glädjen och skrattet. Det blir en lärorik exposé över vad det innebar att vara människa i stor­makts­tidens Sverige.

Anslaget är brett. Boken följer livets och årstidernas ­växlingar. Barndomens lekar beskrivs, liksom ungdomens begynnande kärleks­liv, (tillåtna och otillåtna) frierier, bröllop och likvakor – även det sistnämnda uppsluppna tillställningar då glädje och skratt sades vara välgörande för den döda. Vi får läsa om midsommar och skördefester, jul­firande och tidiga exempel på aprilskämt.

Jag gläds över att de små barn – en del inte äldre än sju–åtta år – som skickades ut i skogen för att titta efter djuren inte alltid behövde vara ensamma, utan hade jämnåriga kamrater att leka med. Jag ryser åt scenen med några pojkar som lekte halshuggning på ett alltför verklighetstroget sätt. Allt binds samman av Sandén som kunnig och skickligt berättande ciceron.

Mycket känns igen från vår egen tid. Småpojkar har svårt att sitta stilla i kyrk­bänkarna. Vuxna förfasas över språket i ung­domarnas sångtexter. Man spelar boll och hoppar hage, leker blindbock och kurragömma. En del lekar har fallit i glömska, ibland till vår lycka, som leken att tämja stutar, vilken gick ut på att man band ihop benen på två personer varefter de försökte fälla varandra. Den leken gjorde ont, klagade Henric von Bornemark när han som krigsfånge i Ryssland efter slaget vid ­Poltava skrev ner sina minnen från barn­domens jular.

Sandén beskriver sin metod som »de tusen detaljernas väg«. En notering i en dagbok här, ett rättsfall där (ofta när leken eller festen urartat på ett eller annat sätt). Det är ett imponerande pussel hon har lagt. Många av källorna består av klagomål, från de vuxna, från prästerskapet eller från dem som utsatts för det roliga. Leken har ju två sidor. Den kan verka sammanbindande, men också – det känner vi från vilken skolgård som helst – uteslutande. Festerna och leken är, som Sandén påpekar, ett sätt att få syn på de innanförskap och utanförskap som präglade livet i byn.

Bland källorna återfinns också de förordningar och fördömande som sökte stävja ett alltför vidlyftigt leverne. Att dessa ständigt upprepades, och dessutom i liknande ordalag, tolkar Sandén som ett tecken på att de hade mycket liten effekt på vad människor gjorde.

Vad den lutherska ortodoxin egentligen innebar tål att diskuteras. Luther själv var ingalunda främmande för livets glädje­ämnen. Tvärtom menade han att skrattet var den ­bästa medicinen mot dystra tankar. Och kanske är det en lärdom att ta med sig. I dessa tider, när alltmer ställs in och stängs igen, kan vi ägna en tanke åt Olof Rudbeck som, halvt på skämt halvt på allvar, oroade sig över ­konsekvenserna av att universitetsprofessorerna inte skulle kunna roa sig på distingsmarknaden det svåra året 1697. Människan behöver sina fröjdelekar, då som nu.

Om inte annat, också i tider av karantän, finns ju böcker! ­Vilka världar som öppnades för den nioårige Per Månsson som förnöjde tiden som vallgosse genom sin nyss förvärvade läsförmåga och den ABC-bok hans fått av sin mor kan vi bara föreställa oss. Den värld som möter oss i ­Fröjdelekar är i varje fall en värld vi på många sätt känner igen – och på många sätt är främmande inför. Därför är den ­fascinerande.

 

Jonas Lindström

forskare vid Historiska institutionen, Uppsala universitet
och medförfattare till
Horet i Hälsta.

 

Barn i det stormaktstida Sverige lekte alla möjliga lekar, där­ibland bröllop och nattvard. Detta gjorde de under tiden som de utförde sina sysslor eller när de var klara med dem. Målning från 1630-talet av Jan Miense Molenaer.

 

Bröllopsfesterna hos allmogen var uppsluppna och glada, festliga och ljudliga, och pågick i dagar, ibland en hel veckas tid. Så länge det fanns mat och dryck kvar av det som gästerna tagit med sig skulle det lekas och dansas. Bröllopsdansen (1566) av Pieter Brueghel d.ä.

 

Vid sidan av de många festerna i byn slogs det med jämna mellanrum upp marknader runtom i trakten. All­mogen kunde ta del av resande teatersällskap, se jonglörer och akrobater, göra affärer, lyssna till musik och träffa vänner och bekanta. Detalj av målning av Pieter Balten.