Dödgrävarna

Den sista vintern i Weimarrepubliken

»Ett skeende som vi hittills bara känt från skolans historieböcker får plötsligt glödande färger.«,  Frankfurter Allgemeine.

249:-
  • Författare: Rüdiger Barth och Hauke Friederichs
  • Översättare: Jens Ahlberg
  • Artikelnummer: 19351
  • Inbunden, 408 sidor, Weyler

Tysk historia under två tusen år
– och under tio veckor

Det stora landet i Europas mitt

Dödgrävarna ingår, tillsammans med Tysklands historia, i periodens huvudbokspaket. Därför presenteras båda böckerna i följande text:

Få länder torde hävda att deras historia varit fri från dramatik, men vissa ­länder kan visa upp en osedvanligt dramatisk utveckling och till dem hör definitivt Tyskland. Periodens huvudbokspaket innehåller två böcker som dels ­skildrar de långa linjernas historia, dels gör nedslag i ett ­synnerligen dramatiskt ögonblick: Tysklands historia – från Caesar till Merkel av James Hawes samt Dödgrävarna – Den sista vintern i Weimarrepubliken av Rüdiger Barth och Hauke Friederichs.

Hawes betonar hur limes Germanicus, romarnas gräns längs Rhen, har ­präglat det tyska riket genom århundraden, och på ett uppfriskande och ibland provocerande sätt ställer han frågor som exempelvis: Förstörde eller ärvde germanerna den romerska kulturen? Enade eller besegrade Bismarck Tyskland?

I Dödgrävarna skildras – med början i november 1932 fram till ­januari 1933 – hur demokratins dödgrävare krattar manegen för Hitlers makt­övertagande. Genom att koncentrera berättelsen till några få huvudrolls­inne­havare följer ­författarna, dag för dag, det täta händelseförloppet och ­utifrån ­dagböcker, brev, tidningsartiklar och myndighetsdokument växer ett drama – och en ­diktatur – fram.

*

Det verkar vid första anblick helt bakvänt: den ena boken avhandlar Tysklands historia, »från Caesar till Merkel« på knappa 250 sidor, den andra Weimarrepublikens allra sista månader på strax över 400. Det borde väl vara ­tvärtom?

Men det är helt rätt! James Hawes durkdrivna Tysklands historia, om hur området mellan Rhen och Elbe genom 2 000 år blev till det Tyskland vi känner i dag, öppnar några rent häpnads­väckande perspektiv just för att han betraktar historien ur ett fågelperspektiv.

Och Dödgrävarna, Rüdiger Barths och ­Hauke Friederichs närgångna skildring av den första tyska demokratiska ­statens sista tid och Hitlers makt­övertagande, ger en skrämmande inblick i hur ett litet antal män öppnade portarna till den tyska undergången.

Tillsammans ger de här böckerna så mycket att tänka på för den som vill använda Tyskland och dess historia för att såväl blicka bakåt som framåt. I dag spelar Tyskland en kanske viktigare roll för Europas välgång, säkerhet och framtid än någonsin tidigare i historien. Vägen dit har varit, minst sagt, komplicerad.

James Hawes är inte bara historiker utan också romanförfattare och det märks. Han skriver väl och med en underbar engelsk »wit« som elegant går ihop med den radikala linje han driver i sin skildring av germanernas väg till Germania. Det var Caesar som gav dessa barbariska folkstammar namnet och för honom betecknade det alla som fanns på den andra, nordöstra sidan av Rhen, det vill säga den del av kontinenten som Rom aldrig lyckades erövra. Germanernas huvud­område var länge landet mellan de stora floderna Rhen och Elbe, och hade det förblivit så hade vi besparats mycket ont, menar Hawes. För på andra sidan Elbe, i Ostelbien som han väljer att kalla det, där fanns preussarna och slaverna, och därifrån har Europa aldrig haft något gott att vänta.

Den tyska historien blir, menar Hawes, en kamp mellan det katolska sydväst och det protestantiska nordöst, och vi vet alla hur det gick. Järnkanslern Bismarck, nära förbunden med de preus­siska junkrarna, »lyckades« 1871 ena alla de tyska små­staterna ­under Preussens ledning. Eller som Hawes skriver: »Det enades aldrig. I praktiken var Tyska rikets hela finansiella system bara en gigantisk maskin för att ta rike­domar från det liberala, katolska sydvästra Tyskland och ge dem till det gamla Preussens ostelbiska junkerelit från tiden före 1815.« En ganska uppfriskande ståndpunkt. Som förs till sin riktigt radikala slutsats när Hawes ger sin förklaring till hur Tyskland kunde välja Hitler och anträda vägen till undergången. Den helt avgörande faktorn var, menar Hawes, var väljarna bodde någonstans: »Nazisternas stora nationella genombrott på nationell nivå berodde till överväldigande delen på de ostelbiska väljarna.«

Är denna radikala slutsats förklaringen till att Hawes tyska historia blivit en kommersiell succé och inte bara i hemlandet England? Nej, det räcker inte med att vara kritisk till Preussen för att vinna läsare, det behövs lärdom också, och den besitter Hawes verkligen.

Hans bok utgör en perfekt uppvärmning för den läsare som bänkar sig för att på allra närmsta håll följa den sista akten i det politiska drama som avlutade Weimarrepubliken och inledde den nazistiska diktaturen. Det har sagts om Weimarrepubliken att det inte var de ständiga angreppen mot den – och de kom från alla håll, höger och vänster – utan frånvaron av verkliga försvarare som ledde till dess fall.

I Dödgrävarna – Den sista vintern i Weimar­republiken ges bevis för just detta så att det räcker och blir över.

Boken följer de viktigaste aktörerna från den 17 november 1932, då regeringschefen Franz von Papen avgår och upplöser rege­ringen, till den 30 januari 1933 då Hitler utnämns till ny rikskansler. Allt cirklar kring den åldrige rikspresidenten Paul von Hindenburg, nationens hjälte från första världskriget, nu 85 år, trött, sliten och med bara ett drygt år kvar att leva. Hitler vägrar att anta den biroll som intrigörerna vill erbjuda honom, han kräver allt eller intet, lovar – falskt – att sedan han fått allt, att hålla sig till reglerna – och resten är historia, fasansfull historia.

Författarna till Dödgrävarna har ­också ­letat upp några intressanta vittnen till ­skeendet. Där är den uppburna amerikanska journalisten Dorothy Thompson som efter ett första möte med »mannen som skulle bli Tysklands diktator« var helt övertygad: »Efter mindre än femtio sekunder var jag  fullkomligt säker på att detta inte kunde vara fallet.«

Där finns naturligtvis ­också Hitlers närmaste, Goebbels framför andra, hos vars familj Hitler söker en sorts lugn och återhämtning från maktspelet. Andra vittnen är den flamboyanta skribenten Harry Graf Kessler, amerikanska diplomater och inte minst den samtida pressen, där till exempel en vänsterjournalist från USA letar efter sanningen på gatorna i Berlin.

Barth och Friederichs lyckas verkligen åter­skapa ett slags nu och övertyga läsaren om att det inte alls hade varit nödvändigt att ge efter för Hitlers krav. Men just de ­»ostelbiska ­junkrar« som Hawes gör ansvariga för att aldrig på allvar vara intresserade av ett demokratiskt Tyskland, och bland vilka just Hindenburg var en av de främsta, just de trodde in i det sista att de kunde kontrollera uppkomlingen Hitler.

Det är omöjligt att i dessa dagar då ­nationalismen växer sig allt starkare i Europa, och inte bara i dess östra delar, undgå att läsa Dödgrävarna som ett slags lärostycke i hur det politiska spelet aldrig åter får överlåtas till en självcentrerad och verklighetsfrånvänd politisk elit.

Ibland får jag ett intryck av att det pratas nästan för mycket om historia i Europa. Nya ledare träder fram och eldar upp massorna med hjälp av mer eller mindre sanna berättelser om historiska oförrätter.  Då är James Hawes anglosaxiska skepsis välgörande, likaväl som Barths och Friederichs rafflande undergångsskildring.

Svante Weyler, förläggare

 

Romersk ryttarmask påträffad på fyndplatsen i Kalkriese.

 

Henrik IV bönfaller Canossas ägarinna Mathilde att utbe sig för honom hos påve Gregorius VII.

 

Junkrarnas kult av att stupa för Preussen: Fredrik den store (två fr. h.) sörjer en ung gunstlings död vid Kunersdorf (1759).

 

Karl den stores liv och gärningar, Köln 1521, visar hur Karl V övertar kejsarmakten.

 

Tysklands verkliga härskare från och med augusti 1916: Paul von Hindenburg (t.v.) och Erich Ludendorff (t.h.).

 

Minnesmärke över Förintelsen, nära Brandenburger Tor i Berlin.