Drömmen om stormakten

Erik Dahlberghs Sverige

Clios kanske mest praktfulla huvudbok genom tiderna. Här får både den med intresse för svensk stormakt och 1600-talet samt den konsthistoriskt intresserade sitt lystmäte.

295:-
  • Författare: Börje Magnusson, Jonas Nordin
  • Artikelnummer: 9304
  • rikt ill. i färg och sv/v 243x210x32
  • Inbunden, 304 sidor, Medströms Bokförlag

År 1661 påbörjade Erik Dahlbergh ett hisnande projekt: sevärdheter från alla delar av Sverige skulle avbildas – stadsvyer, slott, fornlämningar. Stormakten skulle synliggöras både hemma och utomlands, och vårt bildfattiga land tog med öppna armar emot hans typografiska planschverk Suecia Antiqua et hodierna. Det kom att återutges under århundraden och är ett av de mest betydelsefulla verken i svensk bokhistoria.

I den magnifika boken Drömmen om stormakten skildrar historikern och 2003 års Cliopristagare Jonas Nordin tillsammans med konsthistorikern Börje Magnusson »Suecians« fascinerande tillkomsthistoria och svarar på frågor som: vilka var människorna som avbildades? Vad säger bilderna om den svenska stormakten? Vilka medhjälpare hade Dahlbergh och hur gick det till när planscherna trycktes? Och hur är det egentligen med överdrifter och försköningar?

Periodens huvudbok bjuder på en intressant resa i både tid och rum. Den innehåller ett ypperligt, slösande rikt bildmaterial med mängder av bilder, företrädesvis ur Suecian, vilka sätts in i sitt sammanhang och i många fall detaljstuderas. Här får både den med intresse för svensk stormakt och 1600-talet samt den konsthistoriskt intresserade sitt lystmäte. Frågan är om inte detta är Clios mest praktfulla huvudbok genom tiderna!?

Det svenska 1600-talet kan te sig paradoxalt. Å ena sidan blodiga erövringskrig, maktfullkomliga kungar, flammande häxbål och hårdhänt kolonialpolitik. Å andra sidan ett sjudande kulturliv med praktfulla slottsbyggen, växande konstsamlingar, nyanlagda städer och blomstrande universitet. Mitt i detta brutala och färgstarka århundrade befann sig Erik Dahlbergh, eller Jönsson som han hette innan han adlades 1660. Han kom från enkla förhållanden, utbildade sig till militär och gjorde under seklets andra hälft karriär som officer och kunglig ämbetsman: en viktig kugge i den expanderande stormakten. Samtidigt verkade han som tecknare och arkitekt. I sitt sätt att röra sig mellan blodiga slagfält, maktens korridorer, ritbordet och skissblocket förkroppsligade han det svenska 1600-talet.

Erik Dahlberghs verkliga storverk – och ett av de främsta verken i svensk konsthistoria – är Suecia antiqua et hodierna (Det forna och nuvarande Sverige). I nästan femhundra gravyrer ges där en rik och livfull bild av Dahlberghs Sverige: städer från Torneå i norr till Karlskrona i söder; kungahusets och adelns slott, från tornförsedda borgar till moderna barockslott; små landsortskyrkor och stiftsstädernas mäktiga katedraler; runstenar, gravhögar och andra lämningar från en avlägsen tid. I den vackra, rikt illustrerade boken Drömmen om stormakten. Erik Dahlberghs Sverige ger nu konsthistorikern Börje Magnusson och historikern Jonas Nordin en sakkunnig och lättillgänglig introduktion till Suecian. Avsikten är, skriver författarna, att »ge nya generationer möjligheten att fördjupa sig i Erik Dahlberghs fascinerande bildvärld«. Och det lyckas de väl med: det är en fröjd att bläddra i boken, stanna upp vid dess generösa bilduppslag, leta sig in i enskilda gravyrers detaljrikedom eller jämföra de färdiga gravyrerna med Dahlberghs skisser. I beledsagande texter förmedlas precisa kunskaper om såväl bildernas motiv som bildframställningens teknikaliteter.

Bokens röda tråd är Suecians tillkomsthistoria. Läsaren får följa den mer än halvsekellånga processen, från Dahlberghs ursprungliga idé via tecknings- och graveringskampanjerna fram till fullbordandet av verket långt efter upphovsmannens död och dess efterliv in i vår tid. Författarna framhåller att det var ett kollektivt och europeiskt projekt: inspirationskällorna var tyska och franska, medarbetarna kom från Sverige, Frankrike, Tyskland och Nederländerna och den tänkta publiken fanns på kontinenten. Samtidigt som det säger något om de höga ambitionerna med verket ger det också en antydan om den kosmopolitiska tid i vilket det tillkom.

Forskare och kritiker har länge ifrågasatt tillförlitligheten i Suecians bilder. Är de inte fulla av överdrifter och försköningar? För att närma sig den frågan måste man fundera över bokverkets tänkta funktion. Snarare än att bara redovisa hur Sveriges städer, slott och fornlämningar såg ut handlade det om att till omvärlden förmedla bilden av Sverige som ett framstående kulturland med en lång och glansfull historia. »Inte bara att dokumentera utan också att propagera«, som Magnusson och Nordin skriver. Suecian tillkom under en period av intensivt byggande. Nya slott och kyrkor anlades medan gamla byggdes om, städer grundades eller omgestaltades. Det hände då att Dahlbergh baserade sina bilder på planer och ritningar som visade hur det var tänkt att bli. Ett ganska rimligt val: varför dokumentera ett tillfälligt stadium i en byggnads eller stads historia när det fanns aktuella planer på något ståtligare? Särskilt när syftet var att imponera på betraktaren. Det gällde att visa fram motiven från deras allra bästa sida, dölja skavanker och bristande symmetri och genom bildvinkel och komposition få det hela att te sig så storslaget som möjligt. Frågan om bildernas tillförlitlighet är kanske felställd. Det intressanta är inte hur korrekt de dokumenterar en rad enskilda byggnader och platser utan vad de säger om sin tids ideal och ambitioner. För att återknyta till titeln på Magnussons och Nordins bok: just genom sina förskönande överdrifter ger Suecia antiqua et hodierna en precis och träffande bild av »drömmen om stormakten«.

Mårten Snickare,
professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet

Erik Dahlbergh i början av 1690-talet, porträtterad av David Klöcker Ehrenstrahl.

Boken är mycket rikt illustrerad med bilduppslag där Suecian detaljstuderas.

Uppslag med Kungsträdgården på 1600-talet med Makalösan i bakgrunden.

Riddarhuset i Stockholm. Flyglarna uppfördes aldrig men planer på dem fanns under hela Dahlberghs liv.