Främlingar på tåg

Sverige och Förintelsen

»Det här är inte bara en viktig utan en nödvändig bok«, Ola Larsmo.

249:-
  • Författare: Klas Åmark
  • Artikelnummer: 19360
  • Ill. i sv/v
  • Inbunden, 256 sidor, Kaunitz-Olsson

Vem visste? Vad visste man?
När visste man?

Sveriges förhållande till Förintelsen

Ett ämne som är – och bör vara – ständigt aktuellt är Sveriges hållning under andra världskriget. Debattens vågor har stundtals gått höga. Klas Åmark är professor emeritus vid Stockholms universitet. Han var samordnare för forskningsprogrammet »Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen« och är med all sannolikhet den mest lämpade att svara på ­frågan: Hur ser historien om Sverige och Förintelsen ut?

I periodens huvudbok Främlingar på tåg – Sverige och Förintelsen reder Åmark på ett mycket spännande och systematiskt sätt ut vad svenskar vid den tiden egentligen visste om nazismens illdåd och förföljelse av judar.

Såväl i den internationella forskningen, som i livliga journalistiska ­debatter om Förintelsen spelar Kurt Gersteins öde en speciell roll, då han valde att göra motstånd inifrån maktapparaten genom att söka sig till SS(!). Även i denna bok blir Gerstein en huvudperson, och då i ett stort och komplicerat händelseförlopp, när Åmark slutgiltigt försöker att utreda frågan om hans roll i avslöjandet av Förintelsen och de uppgifter han förmedlade till en främling han mötte på ett tåg: den svenske diplomaten Göran von Otter.

Ola Larsmo har läst en lysande skildring.

*

Det finns ännu ett hål i den svenska historien där många underliga föreställningar sipprar in. Och det gäller något så avgörande som Sveriges hållning till Förintelsen. Där råder en sorts förgiftad förvirring.

Söker man runt på sociala medier hittar man det ena påståendet efter det andra: att Sverige och samlingsregeringen följde tyska krav helt slaviskt och att antisemitismen var utbredd i den svenska statsförvaltningen. Att Sverige blundade eller villigt gick tyskarnas ärenden.

Så hur gick det egentligen till? Vad är ­historiska fakta och vad är ideologiskt vinklade påståenden eller ren historieförfalskning?

Historikern Klas Åmark har i två stora böcker redan gått igenom stora delar av Sveriges andra världskrigs-historia. Att bo granne med ondskan (2011, rev. utgåva 2016) sammanställer forskning från det stora historikerprojektet ­»Sveriges för­hållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen« och har blivit standardverket på området. 2016 kom Förövarna ­bestämmer villkoren, en glasklar genomgång av Raoul Wallenbergs arbete i ­Budapest – som för ­första gången satte hans roll i ett större sammanhang och skildra­de hela det lilla men ­modiga kollektiv av diplomater från olika länder som gjorde sitt bästa för att skydda judiska ­ungrare från deportation till ­förintelselägren.

Det är alltså naturligt att Åmark nu går vidare och detaljgranskar just Sveriges förhållande till Förintelsen som sådant. Vad visste myndigheterna? Vad gjorde man? Vem försökte hjälpa och vem såg bort?

Boken tar sin utgångspunkt i mötet mellan den förtvivlade SS-officeren (och ­förmodligen motståndsmannen) Kurt Gerstein och den svenske diplomaten Göran von Otter på nattåget från Warszawa till Berlin den 20 augusti 1942. Gerstein hade just blivit vittne till hur lägerfångar mördats med gas (i det här fallet dieselångor) i Belzec-lägret och vill, djupt ångestriden, att von Otter ska förmedla hans vittnesmål till omvärlden. von Otter är på väg tillbaka till ambassaden i ­Berlin från ett omskakande möte med de arresterade och snart dödsdömda »Warszawa-svenskarna«, den grupp ­svenska direktörer som avslöjades då de  hjälpte ­polska motståndsrörelsen att föra ut information – bland annat om de massmord som nu inletts i förintelselägren. Redan i de först kapitlen flätas alltså två av de mest drabbande historierna i svensk andra världskrigs-historia samman.

Mötet – och frågan om von Otter någonsin skrev en rapport eller ej – har förblivit en omtvistad och närmast mytisk händelse. Vad visste svenska UD? När visste omvärlden vad som pågick? Och inte minst – vad spelade informationen för roll? Vilken är egentligen skillnaden mellan att »veta« och att »förstå«?

Snarare än att moralisera går Åmark ­metodiskt till botten med vad som ­skedde med Gersteins vittnesmål, vilka källor ­svenska och andra regeringar faktiskt redan hade om det pågående folkmordet – och vad man kunde och inte kunde göra. Han kommer också in på det engagemang som vaknar hos svensk allmänhet och hos UD:s tjänstemän i november 1942, då det står klart att över sjuhundra norska judar deporterats till okänt öde i Polen.

Forskningen om Sverige under andra världskriget har på senare decennier genom­gått en förskjutning: bilden av »landet utanför« har förändrats då historiker gradvis börjat ställa andra frågor, som ofta har att göra med Förintelsen. I dag skulle nog de ­flesta hålla med om att Sverige var en aktör bland andra, om än inte krigförande; och genom olika forskares bidrag vet vi i dag mer om hur olika myndigheter, organisationer och även individer agerade när vidden av nazisternas folkmord började stå klart. Och fram träder bilden, inte av ett enhetligt land utan av olika viljor – här finns likgiltighet, solidaritet och antisemitism. Men också det som historikern Paul A. Levine kallade för »byråkratiskt motstånd« mot den ­tyska »judepolitiken«. ­Detaljerna är svåra att fixera, som de svarta och vita prickarna på en gammal­dags tv-skärm efter sändningsdags. Men bilden är för den skull inte grå.

Det här är inte bara en viktig utan en nödvändig bok. I Främlingar på tåg får vi tillgängliga fakta i målet samlade. Genom Klas Åmarks bok kan vi få en ny, faktabaserad diskussion om det allra svåraste – i en tid då vi mer än någonsin behöver just sådana fakta. Det går att veta vad som faktiskt hände.

 

Ola Larsmo

författare till bl.a. Översten,
Swede hollow och Djävulssonaten

 

SS-officeren Kurt Gerstein hade en nyckel­befatt­ning inom det nazistiska förintelse­programmet, men efter kriget hyllades han av judiska organisa­tioner som en hemlig mot­ståndsman. Foto: AP/TT.

 

Göran von Otter (t.h.) samtalar med sin brittiske FN-delegatkollega Mr. P. Harris i FN-högkvarteret, 1952. Foto: AKG/TT.

 

En grupp ungerska judar – kvinnor och barn – har nyss klivit av tåget i Auschwitz i juni 1944.