Herrarna satte oss hit

Om tvångsförflyttningarna i Sverige

»En vacker och viktig sorgebok«, DN. »Samerna har fått sin egen Toni Morrison«, SvD.

269:-
  • Författare: Elin Anna Labba
  • Artikelnummer: 10388
  • Rikt ill. i sv/v
  • Inbunden, 192 sidor, Norstedts

Genom de tvångsförflyttades ögon

I vittnesmålen från de tvångsförflyttade levandegörs inte bara en mörk del av svensk historia utan även traditionell samisk kultur.

Det har gått över 100 år sedan de första tvångsförflyttningarna av samer ägde rum, men egentligen börjar historien redan 1751 då gränserna mellan Norge/Danmark och Sverige/ Finland skapades. Dessa tog ingen hänsyn till att många svensk/finska samer hade sina sommarvisten vid den norska kusten i norr, och länge lade heller inte statsmakterna sig i var folk fiskade, jagade och bedrev renskötsel. Men inställningen ändrades successivt under 1800talet och kulminerade efter Norges självständighet: »Nomadlivet är en börda för landet och den fastboende befolkningen och stämmer lite med civiliserade samhällens intressen och ordning.« Renbeteskonventionen från 1919 begränsade hur mycket ren som fick flyttas över gränserna, vilket i praktiken innebar att många samer tvingades lämna sina boplatser vid Atlantkusten.

Elin Anna Labbas moroch farföräldrar tvångsförflyttades. Utifrån inspelningar bevarade i arkiven, brev, jojktexter, fotografier samt eget intervjumaterial sätter hon ord på en historia som många ännu inte kan prata om, sorgen är för stor: I flyttuppståndelsen blev barn kvar hos släktingar på fel sida gränsen, och många renar gick förlorade när flockar av gammal vana vände norrut, tillbaka till de gamla markerna. Väl på de nya betesland tilldelade av den svenska staten, insåg de tvångsförflyttade att där ofta redan bodde folk; förbittrade rättsprocesser pågår än i dag.

 

Familjen Utsi i Ivgomuotki/Lyngseidet, några år före tvångsförflyttningen. Foto: Ossian Elgström/ Nordiska museet.

 

Márjá/Anna Maria Idivuoma utanför torvkåtan i Vájsáluokta. Stockarna mot väggen hindrade getterna från att klättra upp på kåtan. Foto: Ethel Lindgren.