Klimatet och människan under

Högintressant om hur drastiska klimatförändringar har påverkat allt från dynastiers fall till judepogromer och häxprocesser.

249:-
  • Författare: Fredrik Charpentier Ljungqvist
  • Artikelnummer: 9322
  • Ill. i färg o sv/v
  • Inbunden, 456 sidor, Dialogos

Historiker som inte skyr de långa perspektiven

Säg klimatförändringar, och de flesta av oss tänker på de senaste decenniernas utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser, smältande glaciärer, torrare öknar och stigande hav. Men ett föränderligt klimat är något vi har levt med under hela vår historia. Att väderförhållandena på jorden skulle ha varit någorlunda stabila ända sedan den senaste istiden är en seglivad myt, baserad på gammal forskning. Det slår historikern Fredrik Charpentier Ljungqvist fast redan i första meningen i boken Klimatet och människan under 12 000 år. Sedan följer spännande berättelser om hur drastiska klimatförändringar har bidragit till, och även varit avgörande för, allt från kinesiska kejsardynastiers fall till judepogromer och häxprocesser. 

Det senare handlar om människans ständiga önskan att hitta en förklaring eller en syndabock då något obegripligt händer. Är det gudarnas straff eller en följd av svart magi och ondsinta individers illvilliga planer, när det plötsligt kommer översvämningar och sommarfrost, hemska åskregn och hagelskurar förstör vinodlingar och åkrar, och landen drabbas av missväxt och pestepidemier? Genom »besvärjelser, trolldom och andra avskyvärda häxkonster är häxorna orsak till att barnen dör, djurens avkomma dör, skördarna slår fel, vinrankans druvor tynar bort och trädens frukter faller till marken« skriver påve Innocentius viii i den så kallade häxbullan år 1484, startskottet för Europas häxprocesser. Tusentals kvinnor, och även en del män, blev dömda och avrättades, när den verkliga orsaken till olyckorna och väderfenomenen var att klimatet blivit kallare. 

Precis som den snabba utvecklingen av DNA-tekniken har gett historiker och arkeologer tillgång till helt nya källor till kunskap om vårt förflutna, visar Fredrik Charpentier Ljungqvist hur framstegen inom paleoklimatologi – läran om forntidens klimat – öppnar liknande möjligheter. Forskarna använder skriftliga källor, där de finns, tillsammans med naturens eget arkivsystem: trädringar, tillväxten på droppstenar och koraller, och borrkärnor från sediment och inlandsisar. Fotot på en sönderfrusen årsring från ett ryskt träd som fått köldskador mitt i sommaren efter ett väldigt vulkanutbrott år 536 ger en aning om de förödande konsekvenserna för dåtidens människor. Fler katastrofer följde inom bara några år, med globala verkningar. Bosättningar övergavs i länderna runt Östersjön, delar av Kina förlorade hälften av sin befolkning, och i Centralamerika gick mayakulturen igenom en svår kris. Erfarenheterna finns bevarade i de fornnordiska berättelserna om Ragnarök, Fimbulvintern och världens undergång. 

Kunskap om klimatet under historien är också avgörande nu, skriver författaren. Vi behöver förstå vilka konsekvenser en global uppvärmning kan få, eftersom vi i dag vet hur växter och djur påverkades under tidigare varma perioder.

Maria Gunther
vetenskapsredaktör på DN

 

Målningar från cirka 1500 f.Kr. som föreställer jordbruksarbete, påträffade i en gravkammare i Nakht i närheten av Luxor i Egypten. Scenerna visar bland annat plöjning, trädfällning, grävning av bevattningskanaler, skörd, tröskning och livsmedelsförråd. I det forntida Egypten var befolkningen för sin försörjning helt beroende av jordbruk, och om skördarna av någon anledning slog fel stod svälten för dörren. 

 

I och med det kallare klimatet under den så kallade neoglaciationen från och med cirka 3000 f.Kr. bildades nya glaciärer runt om på jorden, och redan befintliga växte i storlek. Glaciärerna växte särskilt under de kalla perioderna cirka 2850-2550 f.Kr., 1250-550 f.Kr., 300-700 och 1300-1850, medan de på många håll krympte under de varmare perioderna däremellan. På bilden Aletschglaciären i Schweiz.

 

 Under den senaste istidens kulmen sträckte sig en väldig inlandsis ned till dagens mellersta Tyskland. Söder därom bredde en karg stäpptundra ut sig, med spridda träd endast på de mest gynnsamma platserna och med en rik så kallad megafauna med bland annat mammutar, håriga noshörningar, bisonoxar, renar, uroxar, älgar, hjortar, grottbjörnar och sabeltandade tigrar. Det varmare klimatet efter istidens slut, som förändrade Europas vegetation och fick landskapet att täckas av skog, tillsammans med människans hårda jakttryck, ledde till att megafaunan utrotades. Detsamma hände i Asien och Nordamerika efter att stäpptundran försvann där vid samma tid.

 

Den kartagiske fältherren Hannibal Barkas marscherade över Alperna med sin stora armé och 37 elefanter hösten 218 f.Kr. under andra puniska kriget. Det var i början av den romerska värmeperioden, och glaciärerna i Alperna hade börjat krympa. Denna fantasifulla fresk målades av den italienske renässanskonstnären Jacopo Ripanda år 1510, och varken kläder, utrustning eller något annat är historiskt korrekt. 

 

Målning av vinterlandskap i närheten av Antwerpen från 1575. Alla vintrar under lilla istiden var inte kalla och snörika som den på bilden, men de var betydligt vanligare än under varmare århundraden.