Krigsdagböcker 1939-1945

»Men denna krigsdagbok är något helt unikt: en litterärt gestaltad dokumentär om hur andra världskriget tedde sig från det svenska vardagslivets horisont.«, Henrik Berggren i Cliotidningen. »En krigsskildring utan motstycke« SvD. »En gripande personlig dagbok och på samma gång ett unikt historisk dokument« UNT.

249:-
  • Författare: Astrid Lindgren
  • Artikelnummer: 9296
  • Rikt ill. i färg och sv/v 225x180x30
  • Inbunden, 360 sidor, Salikon

När Tyskland invaderade Polen, och andra världskriget bröt ut, föresatte sig Astrid Lindgren att följa krigshändelserna i en dagbok. Vid den tidpunkten var hon ännu inte den världsberömda författaren – först 1945 skulle Pippi Långstrump ligga på bokhandelsdiskarna – utan en kontorist, 32 år gammal, bosatt i Stockholm med man och två barn.
Men, som Kerstin Ekman skriver i sitt förord: »Ändå är hon i sin krigsdagbok en riktig författare. Hon har ambitionen, järnfliten och den starka viljan. Och viktigast av allt: hon har ett språk som redan nu är hennes eget. Dagboken är en levande text full av humoristiska infall mitt i rapporteringen om det tragiska och skrämmande.«
I Clios aktuella huvudbok Krigsdagböcker 1939–1945 återfinns de totalt 17 dagböckerna. Blandat med Astrid Lindgrens egna oavkortade anteckningar innehåller de även mängder av utklippta artiklar ur svenska tidningar, vilka speglar krigsutvecklingen och som hon initierat kommenterar. Här möter vi en politiskt intresserad kvinna, en övertygad humanist – både antinazist och antikommunist.
Krigsdagböcker 1939–1945 är ett unikt dokument från en vanlig människa – och en av världens mest kända svenskar – som blir en enastående skildring av andra världskriget sett från en svensk, eller snarare stockholmsk, horisont.

Många är säkert nyfikna på Astrid Lindgrens krigsdagbok som opublicerat första verk i ett kärt författarskap. Inget fel i det. Här nämns Pippi Långstrump första gången, en färgstark godnattsaga som tröstar såväl barnen Lindgren som deras mamma i lägenheten i Vasastan under de mörka krigsåren. Och visst känns stilen igen, om än kanske lite trevande: den torra humorn, de folkliga vändningarna, det starka barnperspektivet, berättarhumöret – ett bra material för framtida litteraturvetenskapliga studier.

Andra är kanske intresserade mer av historiska skäl, som en rik källa till vardagslivet i det neutrala Sverige. Inget fel i det heller. Här finns gott om detaljer om vad man åt, om ransonering, biobesök, julfirande och beredskapsåtgärder: »I morgon reser jag till Vimmerby. Alla skolbarn får så kallade utrymningsbiljetter, som staten spenderar 8 miljoner på.«

Men Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1939–1945 är mycket mer än så. Det finns mängder av historieböcker om Sverige under andra världskriget, liksom det finns en hel del privata dagböcker från åren 1939–1945. Men denna krigsdagbok är något helt unikt: en litterärt gestaltad dokumentär om hur andra världskriget tedde sig från det svenska vardagslivets horisont. Jag är visserligen inte så förtjust i begreppet »samtidshistoriker«, men det är nog det enda adekvata i det här fallet: en skribent som tänker historiskt men rapporterar om ett pågående nu.

Astrid Lindgren följer kriget i pressen, läser aktuella böcker och lyssnar på samtal på spårvagnen och i affärerna. Hon noterar USA:s hållning i bakgrunden, analyserar den tyska strategin och antecknar nogsamt både nazisternas judeförföljelser och ryska övergrepp, inte minst massmordet i Katynskogen. Hon har en sund källkritisk ådra: när hon inser att det kanske inte är sant att ryssarna använder giftgas i Finland, dementerar hon tidigare uppgifter. I dagboken kan man också följa stormakternas växlande popularitet, från det ganska utbredda föraktet för Storbritanniens trevande start i världskriget hösten 1939 till hyllningarna av »good old Winnie« i slutet.

Men hon har också en källa som ingen annan har tillgång till: alla de brev hon läser under arbetet på den statliga censuren, »snusket« som hon ibland kallar det på grund av alla trånande kärleksbrev som de värnpliktiga skickar till sina fästmör. Det bryr hon sig inte så mycket om, däremot snappar hon upp viktiga informationer om hur det är i Holland, Norge och andra ockuperade länder eller vad som händer med judarna i Polen.

Att Astrid Lindgren var en stark antinazist förvånar kanske ingen. Däremot kanske en del blir lite överraskade när hon hävdar att nästan alla svenskar också var det. I dagsdebatten kan man ju ibland få en känsla av att Sverige var genompyrt av nazism under krigsåren. Men det verkliga problemet, som Astrid Lindgren förkroppsligar, var att många avskydde och fruktade Ryssland mer än Tyskland. Min morfar brukade säga att han hoppades att nazister och bolsjeviker skulle förgöra varandra. Astrid Lindgren gick längre: hur mycket hon än hatade Hitler hoppades hon att Tyskland skulle besegra Sovjet.
Som få andra kan hon vara djupt medkännande och krasst realistisk på samma gång. I ena stunden återger hon fruktansvärda krigsnyheter med inlevelsefull detaljrikedom: »Ett ruskigt brev i informationsrapporten skildrar hur en norrman fått alla sina 32 friska tänder utdragna…«. I den nästa beskriver hon sitt julskafferi med samma konkretion: »Jag har i mitt kylskåp 2 stora skinkor, sylta, leverpastej och revbensspjäll, sillsallad, 2 stora ostbitar och en saltrulle.« Det är aldrig sentimentalt men alltid solidariskt med livet.

Med denna förmåga till gestaltning och känsla för den enskilda människan öppnar hon upp det omsorgsfullt inslagna paket som heter »Sverige under andra världskriget« och låter oss uppleva det som det tedde sig från marknivå. Plötsligt inser man att Astrid Lindgren och hennes samtida levde i »nutiden« i lika hög grad som vi tror oss göra. Och att de visste lika lite om framtiden som vi gör om vart Putin, inbördeskriget i Syrien och den globala uppvärmningen ska föra oss.
Det är en nyttig motvikt mot den nutidens narcissism som endast intresserar sig för det förflutna som ett bihang till nuet.

Henrik Berggren
historiker
(arbetar just nu på en kollektivbiografi över Sverige under andra världskriget
som bygger bland annat på dagböcker, brev och minnesskildringar)

 

Många familjebilder har tidigare inte publicerats. Astrid Lindgren med barnen Lasse och Karin ca 1940.

 

Anne-Marie Fries, Astrid Lindgren och deras arbetskamrat Birgit Skogman från Pka (Allmänna säkerhetstjänstens postkontrollanstalt).

 

I boken visas också över 70 faksimilbilder av dagboksuppslagen.

 

»Detta är V-dagen! Kriget är slut! Kriget är slut! KRIGET ÄR SLUT!«

 

De 17 läderinbundna dagböckerna förvarades fram till 2013 i en flätad tvättkorg på Dalagatan 46.