Med gud på vår sida

Religion och våld genom historien

Med talande exempel från världshistorien visar Armstrong att religionen inte är orsaken till att historien är så blodig.

249:-
  • Författare: Karen Armstrong
  • Översättare: Peter Handberg
  • Artikelnummer: 9305
  • 235x170x45
  • Inbunden, 662 sidor, Natur och Kultur

Periodens utvalda huvudbok Med Gud på vår sida – Religion och våld genom historien, är skriven av den välkända brittiska religionshistorikern Karen Armstrong och är högaktuell. Även om det inte finns en enda allomfattande definition av begreppet religion, tas åsikten att religionen av naturen är våldsam nu för given i västerlandet, enligt författaren. Under långa skeden var dock religionen så hopflätad med vardagens tankevärld – och politik – att den knappast gick att urskilja.

Armstrong  tar avstamp i det mesopotamiska Gilgamesheposet och via det klassiska Indien, Kina, Palestina samt kristna, bysantinska och muslimska imperier, leder hon läsaren genom historien (med dess korståg, inkvisition och jihad), fram till 11 september-attacken och våra dagars terrorism. Det är en elegant och mycket kunnig exposé, där tyngdpunkten ligger på de så kallade abrahamitiska religionerna – judendom, kristendom och islam – och i vilken Armstrong argumenterar övertygande för att religionen inte är orsaken till att historien är så blodig. Det räcker med att se på 1900-talens krig och folkmord, där Hitlers och Stalins läror knappast kan ses som religiösa. Däremot har nationalismen stundtals tagit sig uttryck i en kvasireligiös innerlighet, med ledare som haft en förkärlek för att dela in världens befolkning i goda och onda.

Karen Armstrongs bok väcker många tankar och får läsaren att se på världen ur ett lite annorlunda, bredare perspektiv. Det är oerhört stimulerande!

Mitt universitet i Lund, snart 350 år gammalt, har ett stolt valspråk: Ad utrumque paratus, beredd till bådadera. I lärdomsstaden tolkas den latinska sentensen som att vi lundensare skall vara redo att både studera och slåss. Det ursprungliga budskapet, som brukar tillskrivas den romerske skalden Vergilius, handlar ursprungligen om en annan kombinatorisk beredskap: att förena striden med bönen. Bådadera, eller alla tre aktiviteterna, har ansetts ömsesidigt förstärkande.

Att religion och våld har gått hand i hand genom historien råder det inget tvivel om. Att vår egen tid knappast skiljer sig från tidigare perioder står också klart. Begreppen religionskrig och heliga krig bekräftar närheten mellan företeelserna. Det är svårt att förneka att den religiösa övertygelsen var en viktig drivkraft bakom de medeltida korstågen eller terroristattacken mot tvillingtornen i New York 2001. Hitler och Stalin hade däremot inga religiösa föreställningar som drev dem att beordra sina brott mot mänskligheten men däremot en ideologisk föreställning om att deras illdåd tjänade goda ändamål. Det är också uppenbart att krig ibland har framställts som religiösa utan att egentligen vara det. Bra exempel är de långvariga konflikterna om Nordirland och på Balkan. Det är med andra ord inte helt uppenbart hur religion och våld förhåller sig till varandra: Är det de religiösa trosföreställningarna som orsakar krig, terrordåd och annan blodsutgjutelse genom att sanktionera dem med ett »högre« ändamål, eller är det tvärtom det av andra krafter igångsatta kriget som ger upphov till eller förstärker motsättningar bland religiösa grupper? Vad kommer först?

Det är både fascinerande och relevanta frågor som religionshistorikern och den före detta katolska nunnan Karen Armstrong väcker – i Med Gud på vår sida – från djupet av såväl historien som det mänskliga psyket. Det är inte första gången. Redan i sitt omtalade verk Historien om Gud från 1993 slår hon an detta tema. Med ett tydligt ärende ägnar hon inledningen av sin nya bok åt att problematisera den enkla och utbredda föreställningen att det är religionen, särskilt den monoteistiska, som bär skuld till det storskaliga våldet i historien. Också den andra sidan av saken, att ateism inte är förenlig med krig, är hon på goda grunder tveksam till. Armstrongs huvudtolkning, som hon återkommer till, är att våldet utgår från den världsliga makten, staten, för att därefter bemäktiga sig även den religiösa sfären, snarare än tvärtom.

Det innebär inte att hon förkastar tanken på att religion och våld är förbundna, särskilt inte när det gäller det förmoderna samhället då ideologi och politik var genomsyrade av religion. Den indiske kejsaren Ashokas dilemma från 200-talet före vår tideräkning får illustrera Armstrongs hållning; denne religiöse man förtvivlade över de skador som hans soldaters våld hade åsamkat de svagare motståndarna. Han tog avstånd från striden, men insåg samtidigt att militär styrka är nödvändig för att kunna upprätthålla samhället och freden. Religion rymmer medlidande, tolerans och den idé om icke-våld som i Indien kallades ahimsa, men handlar också om att bevara den »naturliga« ordningen, inte sällan genom blodiga offer. Armstrong medger att situationen har förändrats i det sekulariserade moderna samhället, där man »lyckats vingklippa religionen och tufsa till psyket hos människorna«, men bedömer att relationen mellan religion och våld ändå inte har blivit mer entydig och klar.

Vi får följa Armstrong med stora steg genom historien, i de dubbla spåren av religion och våld, från de forntida sumererna till bin Laden, med nedslag i olika slags religiöst präglade dokument och uttalanden. Stundtals låter hon spåren mötas, stundtals håller hon dem på avstånd från varandra genom att visa hur religion snarare har motverkat eller gett skydd mot våld. Alltid gör hon det med överväldigande kunskap och stor nyansrikedom, även om hennes tolkningar ibland inbjuder till diskussion. Det är en så mångfasetterad och synpunktsrik bok att den omöjligt kan göras rättvisa på några få rader. Men en sak står efter läsningen alldeles klar: medan rent politiska och militära konflikter kan lösas, är det religiösa våldet långt svårare att stoppa.

Klas-Göran Karlsson
professor i historia vid Lunds universitet

Den 11 september 2001. Ett enbart religiöst dåd?
Foto: Ken Tannenbaum/Shutterstock.

Gustav II Adolf framställs ofta som den protestantiska sidans hjälte
i det trettioåriga kriget, men han nämnde inte religionen i sin
avsktsförklaring från juni 1630. Detalj ur målning av Carl Wahlbom.

Indiens stora epos Mahabharata är en antologi
med många berättelser. En av dem handlar om
Yudishthira som förlorat ett rike men som förklarar för
Krishna att även om det är hans plikt att återerövra tronen
medför krig enbart misär. Därmed uttrycker eposet ett klart och tydligt antikrigstema.

Flera korståg företogs för att »befria Jerusalem från de otrogna«.

När den muslimska ledaren Yusuf ibn Ayyub, vanligen kallad Saladin,
intog Jerusalem var hans första impuls att hämnas korsfararnas massaker 1099,
men han övertalades att ta staden utan våld.

I början av det nionde årtusendet f.Kr. hade oasen Jeriko en befolkning
på tre tusen människor. Den omtalade muren byggdes som skydd
mot ett organiserat våld som dock inte hade något med religion att göra
utan som handlade om stöldräder mot staden.

»Förbannad ska du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun
för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit«, sade
Jahve till Kain, bonden som dödat sin bror Abel, herden. Bibeln
fördömer det våld som finns i jordbrukssamhällets kärna.