Riket på världens tak

En kort historik över inkariket

En komrimerad men ändå mycket innehållsrik sammanfattning över det andinska väldet före spanjorernas ankomst.

229:-
  • Författare: Patricia Temoche Cortez
  • Översättare: Ellinor Broman
  • Artikelnummer: 9308
  • Ill. i färg o sv/v 198x143x18
  • Inbunden, 171 sidor, Natur & Kultur

Lika säkert som att migrationsvågorna kommer och går genom historien är att riken uppstår och försvinner. Vad blir kvar? Spår, fragment, skrönor, myter och historier. Varför ska vi bemöda oss om att med utgångspunkt i spröda lämningar skapa en bild av hur man för länge sedan och långt bort från vår del av världen levde, tänkte och dog? Det finns nu många goda argument till stöd för en sådan ansträngning.

Historiker, arkeologer, filologer och andra humanister arbetar långsiktigt för att öka våra kunskaper om världens många förflutenheter. Men för att tillgängliggöra skeden och kulturer som ligger långt tillbaka i världens historia, krävs det också berättare som med bibehållen respekt för vad forskningen kommit fram till kan skapa engagerande framställningar.

Sett från den europeiska horisonten finner vi på avsevärt avstånd i rummet men inte så avlägset i tiden inkariket, den största statsbildningen i västra Sydamerika. Det är historien om detta bergiga rike från slutet av 1200-talet och fram till den spanska erövringen 1534 som Patricia Temoche Cortez berättar i sin komprimerade men ändå mycket innehållsrika historik Riket på världens tak.

Inkariket uppkom genom klimatförändringar och migration. De första inkaättlingarnas ankomst till vad som skulle bli rikets centralort, Cuzco (i dagens Peru), har forskarna förklarat med klimatsvängningar i Anderna och en tilltagande kamp om naturtillgångarna, vilket ledde till omfattande folkvandringar. Bröderna Manco Cápac och Ayar Auca sägs ha anlänt till Cuzco, den förre bosatte sig i stadens nya soltempel och den senare i utkanten av staden. Allt enligt etableringsmyten som också har tolkats som en ursprungsförklaring till det andinska skicket med två eller ibland flera styrande hövdingar.

De spanska krönikörerna på 1500- och 1600-talen hade fullt sjå med att förstå och beskriva det släktdynastiska system de mötte. Temoche Cortez har valt att inte fördjupa sig i de olösta källkritiska frågorna. Med stöd i de spanska källorna har hon skapat en kronologisk berättelse om inkarikets uppkomst, utveckling och fall. Det är segrarnas historia vi får – en berättelse om hur Cuzcostyrkorna till sist alltid triumferar och hur riket växer; när det var som störst omfattade det områden i dagens Colombia, Ecuador, Bolivia, Chile och Argentina.

Hur forskningen än vill se på saken slås man gång på gång av parallellerna till ett imperium som det antika Rom. Särskilt iögonfallande är den avancerade infrastrukturen som håller samman inkarikets stora landområden. Andra viktiga faktorer var arbetspliktsystemet, rekryteringen av arbetare och ersättning i form av varor. Men det kanske mest avgörande skillnaden i förhållande till ett imperium som det romerska, och det som försvårat historieskrivningen, är att den andinska kulturen under detta skede var skriftlöst. Avsaknaden av skriftliga källor får inkariket att för alltid delvis döljas av mytens dimmoln och dess historia att styras av de spanska krönikörernas politiska och organisatoriska förförståelse.

 Kero var rituella bägare som inkan och andra hövdingar
använde i ceremoniella sammanhang. De kunde tillverkas
av trä, keramik eller ädelmetall – kanske rent av utifrån
människoskallar – och dekorerades med mönster
eller figurer. Ofta tillverkades de i par, i enlighet med
inkafolkets system med tv.mannavälde, så att bägge
hövdingar kunde dricka samtidigt ur likvärdiga bägare.

Inkafolket avgudade sina förfäder, och därför var mumifieringskonsten
viktig. Mumier av förfäder och tidigare inkahövdingar fanns utställda
i templen, bars i procession under högtider och rådgjordes med inför svåra
beslut. Mumiedyrkan fortfor efter inkarikets fall men stoppades slutligen av den katolska kyrkan.

Sett i efterhand var inte inkaguldet den största skatten som spanjorerna tog med sig tillbaka till Europa, utan alla de grödor som inkafolket odlade. Majs var den viktigast grödan men därutöver odlades bland annat tomater,  jordnötter och över två hundra olika sorters potatis – alla okända för européerna. Odlingarna låg på terrasser längs bergssidorna, som här ovanför Urubamba, inkafolkets heliga dal.