Romanov

Den sista tsardynastin. 1613-1918

Färgstark och detaljrik krönika om släkten som hade imperiebyggandet i blodet. »En fröjd att läsa«, Antony Beevor.

179:-
  • Författare: Simon Sebag Montefiore
  • Översättare: Hans O. Sjöström
  • Artikelnummer: 8198
  • Pocket, 958 sidor, Norstedts

»En fröjd att läsa«, Antony Beevor

Ett världsomfattande sällskap av tyranner, skurkar, poeter, fanatiker och äventyrare.

Ätten Romanov hade imperiebyggandet i blodet: Från 1613 till revolutionen 1917 regerade dynastin det väldiga Ryssland. Ändå var starten trevande, berättar Simon Sebag Montefiore i sin färgstarka och detaljrika släktkrönika. Den förste härskaren var en motvillig yngling som tillsattes genom val. Men denne Michael I blev slutpunkten på »Den stora oredan«, en lång period av inbördeskrig och maktkamp, och när Romanovs väl var etablerade på tronen ifrågasattes de sällan som den rättmätiga dynastin.

Romanov handlar förstås om regenterna och deras familjer, men lika mycket är det här en berättelse om vad som hände i maktens korridorer. Den enväldige tsaren (eller tsaritsan) hade att förlita sig på dugliga generaler, skickliga ministrar och en lojal adel, och den som inte förstod sig på palatsintriger löpte stor risk att själv röjas undan (sex av de tolv sista tsarerna mördades).

Enligt författaren hade ätten två verkliga lysstjärnor – Peter den store och Katarina den stora. Förmodligen låg deras framgång i att de båda var skickliga på att delegera och knyta till sig begåvade trotjänare. Ändå är det inte säkert att ens dessa hade överlevt som regenter i det Ryssland som den siste tsaren, Nikolaj II, ärvde (även om denne enligt Montefiore var osedvanligt olämplig att regera). För modernitetens tekniska framsteg intensifierade påfrestningarna på det medeltida självhärskardömet Ryssland som var dömt att gå under.