Stridens verklighet

Döden på slagfältet i svensk historia 1563–1814

»För den som vill få en snabblektion i dödandets vanvett, både till lands och till sjöss, kan jag tänka mig få bättre introduktioner.« Dick Harrison, SvD,

249:-
  • Författare: Lars Ericson Wolke
  • Artikelnummer: 19354
  • Ill. i färg
  • Inbunden, 400 sidor, Historiska Media

Förutsättningar, genomförande och konsekvenser

Människor i strid

Trots att många religioner framhåller att människan icke skall dräpa, pågår alltjämt krigandet på vår jord. Är man krigare eller soldat tillhör man en av världens äldsta yrkeskårer som genom årtusenden haft en framträdande roll i historieverk som skrivits – även om den enskilde soldaten sällan innehaft huvudrollen. Men, hur upplevde krigaren sin tillvaro på slagfältet? Och hur kom det sig att så pass många män lät sig rekryteras och därigenom riskera att stupa – eller att döda andra?

Professor Lars Ericson Wolke, välkänd för Clios läsare, undersöker i Stridens verklighet den väpnade stridens roll i den svenska armén och flottan mellan 1563 och 1814. Han visar hur man förberedde och genomförde strider, hur soldaterna motiverades att delta, men också hur de stupade behandlades, med andra ord, hur man hanterade döden.

Så, vilken roll spelade synen på ära, den kristna tron, arméns och flottans lydnadskrav och propaganda från överheten? Varför ville en soldat dö för sin konung? Författaren har studerat dels privata brev och dagböcker, dels instruktionsböcker och reglementen vilka ger en bild av den eftersträvade idealbilden.

Ämnet till trots vänder sig boken inte enbart till Cliomedlemmar med intresse för krigs- och militärhistoria. Författaren låter oss förvisso möta enskilda soldater mitt på slagfältet, samtidigt som han sätter in individerna i ett större militärt sammanhang, men de är alla människor som har att förhålla sig till den korta tid vi vandrar på jorden.

*

Krig och fred har alltid följt mänsklighetens historia. Liv och död, fred och krig blandas längs den historiska tidslinjen. Fredliga perioder av samhällsbyggande, handel och mellanfolkigt samarbete har växlat med svåra perioder med krig, svält, epidemier och katastrofer. I svensk historia kom tiden som nationalstat 1523–1814 att präglas av många krig, men efter 1814 har Sverige som enda stat i Nordeuropa kunnat bevara sin fred.

I sin nya bok ger Lars Ericson Wolke, professor i militärhistoria, sig in på ett stort och svårt område: Stridens verklighet – Döden på slagfältet i svensk historia 1563–1814. Det är ett närmast eskatologiskt ämne som även professionella militärhistoriker kan dra sig för att ge sig in på. Men Ericson Wolke har inte tvekat och har löst sin uppgift med glans. Han vidgar dessutom sin studie genom att jämföra med internationella exempel på strider och stridserfarenheter, vilka kompletterar och stödjer de svenska fallen. Denna komparativa metod ger god utdelning och får läsaren att bättre förstå stridernas verkliga karaktär, när mytbildningar och statlig propaganda har skalats bort och krutröken bokstavligen har skingrats.

Många erfarenheter av väpnad strid och döden på slagfälten är tidlösa. Jag noterar till exempel betydelsen av den lilla, stridande kamratgruppens – men även de maskulina idealens – starka inverkan: Oviljan att visa sig feg inför kamraterna har förekommit i de flesta arméer och i alla tider. Men hur klarade man av att döda andra soldater? Svaren är skiftande och man kan konstatera att abstrakta ting som stat, hembygd och kyrka på olika sätt fick legitimera stridshandlingarna. (Undersökningar av 1900-talets krig har visat att många soldater i strid rationaliserade sitt dödande av fiender genom att se det som en hämnd för stupade kamrater.)

Lars Ericson Wolke är en säker och kritisk historisk vägvisare på dödens slagfält och genom stridernas brutala verklighet. Han beskriver som sagt den väpnade striden, men även statens propaganda, ära och belöningar samt hårda lydnadskrav och deserteringar. Vi får inblickar i lokalsamhället, där  »knektarna« ofta hade en god status, och i Kronans stöd till veteraner och efterlevande. Men också i hur man överlevde i fält, där stora arméer med folk och hästar krävde mängder av mat och proviant, med plundrade landsdelar som följd.

Författaren tar också ingående upp förberedelserna för den väpnade striden i äldre tider. Sjöstridens speciella kännetecken med artilleridueller klargörs tydligt. Boken omfattar ett urval av strider från svensk krigshistoria med fallstudier till lands och sjöss – däribland Landskrona 1677, Oravais 1808, Bornholm, 1565 och Svensksund, 1790 – vilka ger en politisk och militär kontext och därmed klargör vilken typ av krig Sverige deltog i. Andra teman som belyses kring de stupade i strid är: synen på döden i äldre tider, en fatalistisk gudstro, militära gravplatser och sjöbegravningar till havs. Läsaren får även följa de sårade, sjuka och traumatiserade samt verksamheten vid fältsjukhusen. Till sist behandlar Ericson Wolke minneskulturen kring de stupade. De dödade får ofta symbolisera både nation och hembygd och här kan även en tydlig militär hederskodex ingå – då som nu.

Det har blivit en mycket läsvärd bok, rikt illustrerad och ett praktverk vad gäller typografi och layout. För den som utan fördomar läser boken är det en skildring som skakar om de egna föreställningarna om stridens verklighet och döden på slagfälten. Den är rik på exempel och bygger på egen gedigen forskning och ett stort forskningsläge. Ämnet i sig belastas dock ännu av en del nationella myter och propaganda, vilket författaren är medveten om i sina analyser, men hanterar klokt och balanserat. Stridens verklighet – Döden på slagfältet i svensk historia 1563–1814 av Lars Ericson Wolke är ett militärhistoriskt storverk.

Kent Zetterberg
professor i militärhistoria

 

Slaget vid Ratan den 20 augusti 1809 skildrat på Carl-Gustaf Gillbergs (1774–1855) akvarell. På redden svenska kanonslupar och bombbarkasser som beskjuter de ryska trupperna i Ratans by till vänster.

 

En stunds vila i fält: soldater vid lägerelden under fälttåget i Tyskland år 1813, målade av Carl-Johan Ljunggren (1790–1852), som deltog i fälttågen 1808–09 och 1813–14.

 

Gustav III och soldaten Gren. Pehr Hilleströms målning från ryska kriget 1788–90, med kungen sittande i centrum, ger en bild av skogsterrängen i östra Finland. Nationalmuseum.