Vasadöttrarna

Gustav Vasa hade fem döttrar som länge befunnit sig i skuggan av sina bröder, men de har spännande livsöden som är väl värda att berättas. Genom goda giftermål blev döttrarna brickor i ett spel då det gällde för Vasadynastin att knyta band med förnäma släkter ute i Europa. Mästerligt berättar Karin Tegenborg Falkdalen om hur prinsessorna växte upp i all tänkbar lyx, men hur deras värld samtidigt var genomsyrad av både svår nöd och en bitter, våldsam maktkamp som satte syskonkärleken på hårda prov.

199:-
  • Författare: Karin Tegenborg Falkdalen
  • Artikelnummer: 9242
  • Ill. i sv/v
  • Inbunden, 317 sidor, Historiska Media

Gustav Vasa, Erik XIV, Johan III och Karl IX – »hertig Karl« – är för Clios läsare kända namn. Det finns en anledning till det: Vasabrödernas interna uppgörelser får William Shakespeares dramer att blekna. Genom dessa män har vi lärt oss mycket om 1500-talet; hur den politiska makten såg ut och var organiserad. Men de andra i den kungliga storfamiljen – prinsessorna – har länge fått förbli statister i det stora manliga skådespelet.

Men inte nu längre. Äntligen! skulle man faktiskt kunna utropa. Karin Tegenborg Falkdalen ger i Vasadöttrarna liv åt Gustav Vasas fem döttrar: Katarina (född 1539), Cecilia (född 1540), Anna (född 1545), Sofia (född 1547) och Elisabet (1549). Hon målar en annan bild av hur den kungliga Vasamakten såg ut och fungerade i praktiken – vi får följa med »backstage«.

Visst fick Vasadöttrarna den bästa uppfostran, men Gustav Vasa gjorde tydlig skillnad mellan prinsessor och prinsar. Flickorna fick inte lära sig latin, dåtidens lingua franca och vetenskapens språk, däremot tyska. Att prinsessorna inte kunde böja latinska substantiv hindrade dem inte från att i vuxen ålder likväl tala maktens språk. De var ju också en del av den kungliga storfamiljen och agerade språkrör för Vasaättens intressen.

Men de fick också slita hårt för att hålla familjesämjan uppe. Ibland gick det inte. I kampen mellan Erik XIV och hertig Johan – som kulminerade med att hertig Johan med hustru sattes i fängelse 1563 – tog prinsessorna parti för den frihetsberövade brodern.

En av prinsessorna som utmärkte sig särskilt var Cecilia. Under en längre tids vistelse i England på 1560-talet umgicks hon med drottning Elisabet; de åt middagar ihop och tog nattvarden tillsammans. När sedan Cecilia bosatte sig i Arboga – och blev »grevinna av Arboga« – fungerade hon i praktiken som en kunglig ståthållare i staden. Hon kapade även skepp på Östersjön, särskilt engelska sådana – det var dock efter tiden hon var bundis med drottning Elisabet. Märk väl: Kapningarna skedde med Johan III:s tillåtelse. Alla prinssessorna giftes bort med tyska furstar. Gustav Vasa hade sett till att testamentera en avsevärd hemgift på 100 000 daler till varje dotter. Den vanliga summan för en furstedotter tillhörande ett tyskt fint hus var på 30 000–50 000, medan en dansk prinsessa kostade ungefär 20 000. Den stora hemgiften som Vasadöttrarna förde med sig var en ekonomisk kompensation för det Vasaätten saknade i kunglig börd och legitimitet. Barskrapade tyska furstar såg här en chans att få sina slott restaurerade och vinkällarna fyllda.

En intressant aspekt på dessa kvinnors liv som gifta och boende i utlandet är att de ständigt led brist på pengar trots fina hemgifter. Sällan betalades hela beloppen ut och de tyska furstarna hade knappast guldpengar i fickorna, snarare malhål.

Allt detta och mer därtill får vi reda på i Karin Tegenborg Falkdalens bok. Tack vare att prinsessorna förde en stor korrespondens med andra kvinnor – svägerskor, utländska furstinnor, adliga släktingar och med varandra – ger hon liv åt en icke tidigare känd historia. Effekten blir en efterlängtad metamorfos: Vasadöttrarna omvandlas från statister till huvudpersoner i det politiska drama som utspelades i Vasatidens Sverige.