Trohetspris

Trohetspriser tillfaller dem som varit medlemmar i mer än 24 mån.

Hon_kallades_Daisy_omslag

Hon kallades Daisy

Att finna en farmor

»Man blir gripen, lycklig - och gråtfärdig«, Kristina Ekero Eriksson.

På spaning efter solstrålen på slottet

Den första moderna svenska kungligheten porträtteras i genomsympatisk biografi.

För hundra år sedan dog prinsessan Chri­stina fru Magnusons farmor, kronprinsessan Marga­reta, endast 38 år gammal och hög­gravid med sitt sjätte barn. Hon lämnade en hel familj i förlamande sorg och en skakad nation som kommit att älska henne.

Det var i Kairo som drottning Victorias sondotter, prinsessan av Connaught, Daisy kallad, och kronprins Gustaf Adolf träffades. Hon var där med sin far som skulle inspektera de brittiska trupperna i Egypten, han för att fördjupa sig i den egyptiska antiken. Genom brev, ställda till Daisys sällskapsdam, har prinsessan Chri­stina kunnat följa den himla­stormande kärleken som drabbade dem båda, till respektive familjs stora förtjusning. Strax var de förlovade och reste till Capri för att träffa Gustaf Adolfs mor Victoria i hennes Villa Como (se även s. 6). Ett halvår senare gifte de sig i Windsor, sam­tidigt som unions­upplösningen med Norge skulle nå sin kulmen, och ett år senare döptes deras första barn, prinsessan Christinas far.

Utifrån de kungliga familjearkiven, privata brev och fotografier framträder i Hon kalla­des Daisy en humoristisk, ambitiös, modern och varm kvinna. Och trädgårdstokig! Sofiero, som kronprinsparet fick i bröllopsgåva av kung Oscar och drottning Sophia, förvandlade hon snart till en grön oas. Slottet var då en smula gammaldags, och hon sägs ha skrivit hem till sina föräldrar att allt i princip var chokladbrunt och så fult att det nästan var roligt.

Till sin hjälp i arbetet har prinsessan ­Christina haft Carl Otto Werkelid, journalist och kulturskribent. Författarduon har redan en gemensam bok bakom sig, Dagar på Drottningholm, där slottets historia skildras utifrån enskilda händelser.

 

»Konstnärsprofessorn Oscar Björcks porträtt av min farmor, signerat 1909, målades på plats i Gröna salongen på Slottet där det sedan kom att hänga fram till farfars, Gustaf VI Adolfs, död 1972.«

 

Oscar Björcks målning kom att prägla prinsessan Christina fru Magnusons bild av sin farmor och var länge nästan det enda hon kände till om henne.

komikernshistoria

Komikerns historia

»Mycket intressant och initierad.«, Dagens Nyheter. »En samling lärda och läsvänliga texter.«, Sydsvenskan.

Med bjällror, mustasch och träskor

En vandring genom den moderna historien i sällskap med en samling lustigkurrar.

Mycket talar för att den medeltida hovnarren uppträdde lite som dagens ståuppare: han stod ensam inför sin publik med uppdraget att få den att skratta. Men äldre tiders komiker har lämnat få spår efter sig. Först under ­renässansen, hovnarrens guldålder, finns dokumentation om enskilda underhållare, och det är här som historikern Peter K. ­Andersson låter sin Komikerns historia börja.

1400- och 1500-talen blev det allt vanligare att anlita underhållare som kunde skänka glans åt furste­hoven, och vi bekantar oss bland andra med Gonnella, vars practical jokes ­kanske inte skulle upp­skattas i dag, och Henrik IV:s kvinnliga narr ­Mathurine, känd för sin bitska tunga. Så leder Andersson oss genom den väster­ländska komikens historia genom att presentera en rad framstående komiker som på olika sätt represen­terar utvecklingen, däribland Charles Dibdin – enmansshowens pionjär; Joseph ­Grimaldi, ­introduktör av den klas­siska clown­­munderingen; music hall-­artisten Marie Lloyd; Skånska Lasse, represen­tant för den unika svenska bondkomiken; Charlie Chaplin, som kanske inte var först med sin luffarklädsel och sitcom-­giganten Lucille Ball. Vad skämtade de om och vad säger det om tiden de levde i?

Med plats för både bakgrund, analys och skratt är det här en given favorit i bokhyllan!

 

Den enda bevarade bild av Will Kemp, Shakespeares clown, vars artisteri till stor del byggde på hans talang som dansare.

Vikingar_i_krig_och_fred_omslag

Vikingar i krig och fred

Havets härskare

Till ett rikt bildmaterial skildras vikingarnas samhälle och unika livsstil, och den skoningslösa kampen om Skandinavien.

De red på vågorna i smäckra skepp

Lustfyllt och överskådligt om vikingarnas livsstil, fartyg, bostäder, vapen och religiösa seder.

Trots att vikingatiden kan verka avlägsen vet vi en hel del om eran, och det tack vare alla spår som vikingarna lämnat efter sig: arkeologiska fynd, utgrävda boplatser, ortnamn och runstenar, och icke att förglömma den isländske historikern Snorre Sturlassons verk. De viktigaste samtida skriftliga källorna är dock från England, Irland, Frankrike, Ryssland, Spanien och Bysans och innehåller ögonvittnesskildringar från möten med vikingar. Sammantaget avslöjar allt detta material ett komplext och fascinerande samhälle, som den norske historikern Kim Hjardar, specialist på perioden, avtäcker i Vikingar i krig och fred.

I tematiska kapitel berättas om det vikingatida samhället, om livet till vardags, om gudavärld och rit, konst och musik – och förstås om härnadståg i öster- och västerled. När vikingaskepp började visa sig längs Europas kuster i slutet av 700-talet blev det inledningen till trehundra år av skräck och rädsla. Mötena mellan kulturerna förändrade dock både de europeiska och de nordiska samhällena, och de hedniska smårikena i norr förvandlades successivt till kristna kungadömen vid periodens slut.

Bokens fantastiska bildmaterial, från arkeologiska fynd till rekonstruerade scener, ger liv och gestalt åt tiden, som aldrig upphör att fängsla.

En elitkrigares utrustning. Hjälm, svärd, liten yxa, sköld och stridsyxa från olika fyndplatser.

 

Bärsärkar som schackpjäser av valrossben funna på Isle of Lewis på Yttre Hebriderna.

Den liderliga haxan_omslag

Den liderliga häxan

Häxhammaren och de svenska häxprocesserna

Det stora oväsendet i Västernorrland

»Det är en liten bok om ett stort ämne, och den är befriande fri från djärva övertolkningar «, Dick Harrison, SvD.

Häxprocesserna i Schweiz 1428–1447 brukar anges som startpunkten för den västeuropeiska häxfebern. Den första svenska trolldomsprocessen ägde rum 1471 i Arboga och enstaka fall skulle fortsätta att dyka upp under 1500-talet för att tillta under 1600-talet och nå en kulmen mot seklets slut.

Den häxfeber som utbröt i Västerbottens kustland på 1670-talet utgör ramen för professor emerita i historia Åsa Bergenheims Den liderliga häxan, där hon tecknar häxprocessens historia i Europa och Sverige och synar den skrift som blev ett viktigt hjälpmedel i häxjakten, framför allt på kontinenten: Häxhammaren. Den författades i slutet av 1400-talet av två dominikanermunkar som fastslog att häxan var ett kvinnligt fenomen, vilket gjorde kvinnor till lätta byten för anklagelser.

Bergenheim ger en både gedigen och lättöverskådlig bild av tiden och processerna, men också av de svenska domstolarnas många gånger kluvna syn på häxeriet.