»Två akter i ett drama«

Min farmor (född 1914) bodde i ett land som under andra världskriget leddes av statsminister Per Albin Hanson. Hon betraktade honom emellertid inte som en landsfader, men däremot talade hon vitt och brett om hur Gustav Vasa hade haft den rollen i Sverige på 1500-talet. Han hade kastat ut den elake dansken – »tyrannen Kristian«, initiativtagaren till Stockholms blodbad – och styrde sedan självuppoffrande ett tacksamt Sverige. Vasaloppet var en självklar del av den historien.

Min farmor var inte vidare historieintresserad, men bilden av Gustav Vasa som en landsfader satt som gjuten i hennes sinne. Det fanns inte ett historieverk i världen (läs: Sverige) som skulle ha kunnat ändrat på detta. Möjligen, möjligen, men här tvingas jag lämna en brasklapp, skulle band tre i Norstedts Sveriges historia 1350–1600 ha kunnat få henne att ändra åsikt.

Bilden av den självuppoffrande kungen har i modern tid nyanserats och kritiserats. 1500-talet utgjorde starten på det som historikerna brukar benämna »den tidigmoderna staten«. Det var en tid som kännetecknades av starka härskare som styrde med våldsamma metoder. De centraliserade förvaltning och domstolsväsen, tog kontroll över kyrkan genom reformationen och monopoliserade det offentliga våldet. Brutalt kastade dessa nya härskare bort den gamla tidens ordning. Gustav Vasa tillhörde denna kategori regenter.

Gustav Vasa förstod skickligt att få det han ville och när hinder uppstod tvekade han inte att använda sig av rena maffiametoder. Han tvingade Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna), änka efter Sten Sture d. ä., att öppet ta avstånd från sin son Nils, den så kallade »Daljunkern«, och dömde honom därmed till en säker död – han avrättades i Rostock 1528. Inte heller tvekade han att bryta avtal, ljuga och rent av att mörda för att nå sina politiska mål. Med största sannolikhet var det på direkt order av Gustav Vasa som Ture Jönsson (Tre Rosor) mördades 1532 i Kungälv; adelsmannen, som tidigare dristat sig till att öppet opponera sig mot kungen, hittades halshuggen på gatan.

Men kung Gösta var även en man med visioner, vilka sträckte sig längre än till närmaste politiska opponent och personliga fiende. Han ville förändra Sverige. Under Gustav Vasas tid vid makten (1523–1560) centraliserades styret av Sverige genom en effektivisering av förvaltningen. Samtidigt etablerades ett kameralt system i vilket fogdarna spelade en central roll i kommunikationen med rikets undersåtar. Fogdarna skulle inte bara ta upp skatter, utan också lyssna på klagomål från allmogen, agera polis och överlag tjäna som kungens förlängda arm och bepansrade näve ute i byarna.

Trots sina visioner och kungagärningar var ändå Gustav Vasa en relativt enkel man – han var inte född kunglig, utan hade tagit makten. För många europeiska furstar förblev han därför en usurpator och en märklig uppkomling, en knekt i den kungliga europeiska storfamiljen, oavsett vad han åstadkom på hemmaplan. Genom hela sitt liv förblev han i många avseenden en adelsjunker från Uppland som skötte sitt rike på samma sätt som en storman administrerade sitt gods.

Gustav Vasa lämnade ett mäktigt arv efter sig. Vid begravningen, genom de många och högtidliga talen, blev Gustav Vasa den Pater Patriae, landsfader, som vi känner igen från historieböckerna, och som min farmor tog till sig. Det var en propagandakupp iscensatt av kungen själv.

Men detta band av Sveriges historia handlar om så mycket mer än enbart en kung och hans gärningar på 1500-talet; det beskriver ett samhälle i förvandling under cirka 250 år. Som »två akter i ett drama«, (för att citera Dick Harrison, huvudredaktör för hela verket och medförfattare i band 3) berättas om senmedeltidens övergång i Vasatiden. År 1350 slog digerdöden till i Sverige och skapade den värsta demografiska, ekonomiska och politiska nedgång som vårt land har upplevt. Det tog flera generationer för samhället att återhämta sig. Grunden för det nya politiska och sociala system som präglade 1500-talet hade således sina historiska rötter i senmedeltidens agrara kris och demografiska återhämtningar på 1400. Starka personligheter som Karl Knutsson (Bonde), mannen som var svensk kung tre gånger, de båda riksföreståndarna Sten Sture d. ä. och Svante Nilsson dyker tillsammans med många andra upp i den senmedeltida historien, inte som bleka förelöpare till Gustav Vasa utan på sina egna färgstarka villkor.

Det hade varit med glädje som jag överlämnat boken till min farmor, om hon hade levat. Inte primärt för att rätta hennes historiska okunskap, nej, utan av stolthet över att ha fått medverka i Norstedts åttabandsverk Sveriges historia. Jag är övertygad om att hon hade låtit boken ligga framme väl synlig för alla besökare. Till dem som undrat skulle hon ha förklarat: »Det är mitt barnbarn som har skrivit den, tillsammans med Dick Harrison, ni vet, han som vann På Spåret, de kan allt om senmedeltiden, reformationen och Gustav Vasa. Visste ni till exempel att han aldrig åkte Vasaloppet? Och någon landsfader var han då rakt inte!«.

Bo Eriksson

fil. dr i historia vid Stockholms universitet